Livets Skatt - Björn Afzelius translation in German

Livets Skatt

På en öde plats vid havet, där kusten stupar brant
Har vattnet gjort en grotta, man inte ser från land
Därinne finns en kista, jag ägt i alla år
Och det är bara jag som känner platsen där den står

Den kistan är en gömma för alla mina dar
För tider jag har levat och stunder jag har kvar
Där spar jag alla saker, jag hittar på min stig
Ja, kistan innehåller allt jag kallar mitt liv

Där har jag mina drömmar och mina sanningar
Där har jag mina sorger och brustna kärlekar
Där har jag all min längtan och alla mina skratt
Allt finns där i min kista, den är min egen skatt

Och för varje dag blir kistan, alltmera värdefull
För det falska rostar sönder och det sanna blir till guld
Därför ser jag lika tydligt, som i en bilderbok
Om det jag finner är nåt värt eller bara gammalt skrot

Men nu jagas jag av frestare, varenda månlös natt
Dom känner till min kista och dom fruktar för dess kraft
Så dom prövar att förföra mej, med flärd och flyktig prakt
Men helst vill dom förgöra mej och utplåna min skatt

Men säljer jag min kista, så kan jag inget mer
Då vet jag inte längre vad som är rätt eller fel
Då mister jag min styrka och då är jag inget hot
Så jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok

Nej, jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok

Der Schatz des Lebens

An einem öden Ort am Meer, wo die Küste steil abfällt
Hat das Wasser eine Höhle geschaffen, die man vom Land nicht sieht
Darin ist eine Truhe, die ich seit allen Jahren besitze
Und nur ich kenne den Ort, wo sie steht

Diese Truhe ist ein Versteck für alle meine Tage
Für Zeiten, die ich gelebt habe, und Stunden, die mir bleiben
Dort bewahre ich alle Dinge auf, die ich auf meinem Pfad finde
Ja, die Truhe enthält alles, was ich mein Leben nenne

Dort habe ich meine Träume und meine Wahrheiten
Dort habe ich meine Sorgen und zerbrochene Lieben
Dort habe ich all meine Sehnsucht und all mein Lachen
Alles ist da in meiner Truhe, sie ist mein eigener Schatz

Und mit jedem Tag wird die Truhe immer wertvoller
Denn das Falsche rostet dahin und das Wahre wird zu Gold
Deshalb sehe ich so deutlich wie in einem Bilderbuch
Ob das, was ich finde, etwas wert ist oder nur alter Schrott

Aber nun jagen mich Versucher, jede mondlose Nacht
Sie kennen meine Truhe und sie fürchten ihre Kraft
So versuchen sie, mich zu verführen, mit Tand und flüchtiger Pracht
Aber am liebsten wollen sie mich zerstören und meinen Schatz auslöschen

Aber verkaufe ich meine Truhe, dann kann ich nichts mehr
Dann weiß ich nicht mehr, was richtig oder falsch ist
Dann verliere ich meine Stärke und dann bin ich keine Bedrohung
Also gebe ich niemals den Schlüssel zu meinem eigenen Bilderbuch her

Nein, ich gebe niemals den Schlüssel zu meinem eigenen Bilderbuch her