Tankar i Ligurien - Björn Afzelius translation in German

Tankar i Ligurien

Om man lever i en ankdamm och är fullständigt till freds
Tror man snart att gölen är en ocean
Då blir näckrosen en urskog och man själv en mänskilghet
Och på varje fråga har man själv ett svar

Och allt bortom horisonten känns skrämmande och fel
Som ett onaturligt, obegerpligt spel
Då blundar man och jäser av självbelåtenhet
Och dumheten blir snart ens religion

Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg
Tre flugskitar i utkanten av världen
Och bedömmer och förkastar, på krogar och i kök
Och avgör vad som har och saknar värde

Där vet man mer om Kina, Peru och USA
Än de töntar vet som lever där var dag
Man behöver inte fråga dem själva hur det är
Och man behöver verken läsa eller resa

Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök
Som smakar som om mamma hade gjort dem
Eller som att på cafèer i Paris betälla sill
Och om de tvekar peka tinningen emot dem

Som att hålla Bajen före en sketen pyramid
Och en schottis före Beethovens mystik
Då blir man sån som tysken är i Norditalien
Och då får man all den kärlek man förtjänar

"Ja, kärleken är vacker, det är människan som är ful"
Som Wennerberg säger när han är på örat
Ska man skylla på systemet eller kanske på sig själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?

Men den som bara blundar är inte riktigt blind
Även om det vore satan så bekvämt
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi
Får man kanske gå och titta sig i spegeln

Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går
Och svänger sina liar ner i dalen
De arbetar med kroppen under solens vita klot
För gamlingarna, kvinnorna och barnen

I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting
Vilket värde vill jag sätta på mig själv?
Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur
Får jag nog se till att va en smula ödmjuk!

Gedanken in Ligurien

Wenn man in einem Ententeich lebt und vollkommen zufrieden ist
Glaubt man bald, der Tümpel sei ein Ozean
Dann wird die Seerose zum Urwald und man selbst zur Menschheit
Und auf jede Frage hat man selbst eine Antwort

Und alles jenseits des Horizonts fühlt sich beängstigend und falsch an
Wie ein unnatürliches, unbegreifliches Spiel
Dann verschließt man die Augen und gärt vor Selbstzufriedenheit
Und die Dummheit wird bald zur eigenen Religion

Dann sitzt man in Stockholm, in Lund und Göteborg
Drei Fliegenschisse am Rande der Welt
Und beurteilt und verwirft, in Kneipen und in Küchen
Und entscheidet, was Wert hat und was nicht

Dort weiß man mehr über China, Peru und die USA
Als die Tölpel wissen, die dort jeden Tag leben
Man braucht sie nicht selbst zu fragen, wie es ist
Und man braucht weder zu lesen noch zu reisen

Das ist, als ob man in Kairo Köttbullar mit Zwiebeln verlangt
Die schmecken, als hätte Mama sie gemacht
Oder als ob man in Cafés in Paris Hering bestellt
Und wenn sie zögern, ihnen an die Schläfe tippt

Als ob man Bajen einer lausigen Pyramide vorzieht
Und einen Schottisch vor Beethovens Mystik
Dann wird man so, wie der Deutsche in Norditalien ist
Und dann bekommt man all die Liebe, die man verdient

"Ja, die Liebe ist schön, es ist der Mensch, der hässlich ist"
Wie Wennerberg sagt, wenn er einen im Tee hat
Soll man das System beschuldigen oder vielleicht sich selbst?
Wer bestimmt, was man meint, tun zu sollen?

Aber wer nur die Augen verschließt, ist nicht wirklich blind
Auch wenn es verdammt bequem wäre
Und wenn die Volksheim-Selbstgerechtigkeit einem ständig Kopfzerbrechen bereitet
Muss man vielleicht mal in den Spiegel schauen

Von meinem Felsen in Ligurien sehe ich die Bauern gehen
Und ihre Sensen schwingen unten im Tal
Sie arbeiten mit dem Körper unter der weißen Kugel der Sonne
Für die Alten, die Frauen und die Kinder

In meiner Hütte bin ich alles, draußen in der Welt nichts
Welchen Wert will ich mir selbst beimessen?
Will ich jemals die Erde begreifen, aus der wir entspringen
Muss ich wohl zusehen, ein wenig demütig zu sein!