Lyrics and translation Björn Afzelius - Vem Dödade Carlos?

Vem Dödade Carlos?

Carlos var stökig, berusad och dum.
Han blev inte insläppt för att han var full.
När dörrvakten bad honom gå utan gnäll
Så gav Carlos vakten en smäll.
Vakten var utsliten, stressad och varm,
Och urless på diskots förbannade larm,
Och trött på att ständigt bli kallad för gris;
Så han lät skicka efter polis.

Polisen i Stockholm en sen lördagsnatt
Har annat att göra än hjälpa en vakt.
Därute sker misshandel, knivrån och dråp
I en takt snuten aldrig rår på.

Men domtog sej till klubben och gjorde sin plikt;
Och att lägga der Carlos var gjort på ett kick.
Han domnade bort av ett omänskligt tryck
När snutarna klev på hans rygg.

Carlos är död, ingen vet vad som hänt.
I gryningen låg han där kall i sin cell.
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Et dödsfall som ingen förstår.

Polisläkar'n skrev en summarisk attest
'Ver Carlos som dog i polisens arrest.
Man antog att ynglingen kvävde sej själv
När han sov i sin ensamma cell.

För ordningens skull blev det dock obduktion.
Den bestod denna gång i att inget blev gjort.
Man godkänte det som polisläkar'n sagt,
Och Carlos var nu blott en akt.

Man ringde till Carlos'mor på Södermalm,
Och bad henne snarast se till att ta hand
Om sonen som låg med en lapp om sin fot
I bårhusets kyl under jord.

Men mamman som flytt från en svart diktatur
Hon kände till allt om polisens tortyr.
Hon svara': "Här blir det ingenting gjort
Förr'n jag vet hur min ende son dog."

Carlos är död, ingen vet vad som hänt.
I gryningen låg han där kall i sin cell.
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Et dödsfall som ingen förstår.

Kristina från Kungsholmen satt i sitt kök,
Med halvljummet kaffe och hemrullad rök,
Och tänkte på det hon bevittnat igår
På en klubb dit hon brukade gå.

Hon såg för sitt inre hur Carlos slogs ner,
Och bakbands och se'n hur poliserna klev
Omkring på hans rygg tills man hörde ett kras
När nå'nting i pojken bröts av.

Hon måste få veta om allt slutat väl,
Så hon ringde till sist till arrestens befäl.
Och när det stod klart att det gått som hon trott
Så fråga' hon var Carlos bott.

Hon for hemm till mamman och sa' som det var,
Att Carlos blev dödad när ryggen gick av.
Tilsammans beslöt dom att hjälpa varann,
För här måste sanningen fram.

Carlos är död, ingen vet vad som hänt.
I gryningen låg han där kall i sin cell.
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men någon har börjat fårstå.

När en anmärkning mot en polis kommer in
Begandlas den som om den alls inte finns.
En invandrarkvinna som stämt en polis
Får vänta tills någon har tid.

Processen i tingsrätten gick på en kvart,
Och rätten slog fast det som läkarna sagt.
Kristina var en, men poliserna två,
Och det fanns inga fler vittnesmål.

Kristina och mamman beslöt att få fatt
På flera personer som varit på plats.
Så Carlos fick stanna i bårhusets kyl,
För nu börja' tiden bli dyr.

När dörrvakten hörde hur allting var fatt
Så nämnde han andra som varit på plats.
Och snart fanns det flera som kunde gå ed
På det som dom alla fått se.

Carlos år död, ingen vet vad som hänt.
I gryningen låg han där kall i sin cell.
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men många har börjat förstå.

Hovrötten krävde en ny obduktion,
Och Carlos kom äntligen upp ovan jord.
Och snart stod det klart hur man miste sitt liv,
Och mamman fick äntligen frid.

Men vem ska man döma, vem bär denna skuld?
Är det Carlos som bråkade när han var full?
Är det dörrvakten eller en våldsam polis,
Eller gästerna som stod bredvid?

Är det läkar'n på häktet, eller vakterna där?
Kan det va' obducenten som undvek besvär?
Är det tingsrätten som gick på läkarnas ord?
Eller var det ett kollektivt mord?

När svenskar blir mördade undersöks allt,
Men när svartskallar omkommer tar man det kallt.
Och med Carlos kom sanningen äntligen fram
Först när folk börja' hjälpa varann.

Carlos är död, ingen vet vad som hänt.
I gryningen låg han där kall i sin cell.
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men äntli'n kan alla förstå.

Carlos är död, ingen vet vad som hänt.
I gryningen låg han där kall i sin cell.
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men alla kan ändå förstå.

Who Killed Carlos?

Carlos was rowdy, drunk, and dumb.
They wouldn't let him in, he was too far gone.
When the bouncer told him to leave without a fuss,
Carlos landed a punch on the guard's jaw.
The bouncer was worn out, stressed, and hot,
Sick of the disco's infernal din,
Tired of constantly being called a pig;
So he had them call the police in.

The Stockholm police on a late Saturday night
Have more to do than help a bouncer fight.
Out there, assaults, muggings, and killings unfold
At a pace the cops can barely hold.

But they went to the club and did their duty;
Taking down Carlos was a cinch, truly.
He blacked out from inhuman pressure's might
As the cops piled onto him with all their weight.

Carlos is dead, no one knows what transpired.
At dawn, he lay cold in his lonely cell.
They found no blood, no wounds to behold;
A death that leaves a story untold.

The police doctor wrote a cursory note,
'Concerning Carlos who died in police custody, I wrote.
They assumed the young man had choked himself to death
While sleeping alone in his cell, without a breath.

For the sake of order, an autopsy was due.
This time, it consisted of nothing brand new.
They accepted the police doctor's claim as fact,
And Carlos became just another bureaucratic act.

They called Carlos' mother in Södermalm's embrace,
And asked her to come and quickly take care
Of her son, lying with a tag upon his foot,
In the morgue's cold depths, buried deep under the root.

But the mother, who'd fled a dark dictatorship's hold,
Knew all too well the police's torture untold.
She answered, "Nothing will be done, I swear,
Until I know how my only son died there."

Carlos is dead, no one knows what transpired.
At dawn, he lay cold in his lonely cell.
They found no blood, no wounds to behold;
A death that leaves a story untold.

Kristina from Kungsholmen sat in her kitchen's space,
With lukewarm coffee and a hand-rolled smoke's embrace,
And thought about what she'd witnessed the night before
At a club where she used to walk through the door.

She saw in her mind how Carlos was struck down low,
His hands bound tight, and then the officers did go
Climbing on his back till a cracking sound was heard,
As something within the boy was tragically stirred.

She had to know if it all ended without despair,
So she finally called the station's chief to declare.
And when it was clear that it went as she'd foretold,
She asked where Carlos had made his home of old.

She went to his mother and told her all she knew,
That Carlos was killed when his back was broken in two.
Together they decided to help each other's plight,
For the truth must come to light.

Carlos is dead, no one knows what transpired.
At dawn, he lay cold in his lonely cell.
They found no blood, no wounds to behold;
But someone has begun to understand, I'm told.

When a complaint against a cop comes to their door,
It's treated as if it never existed before.
An immigrant woman suing a man of the law
Must wait until someone has time to withdraw.

The trial in district court lasted a mere fifteen,
And the court confirmed what the doctors had seen.
Kristina was one, but the officers were two,
And there were no more witnesses to come through.

Kristina and the mother decided to find more,
More people who were there at the club's core.
So Carlos remained in the morgue's cold hold,
For time was becoming precious, like stories of old.

When the bouncer heard how everything had unfurled,
He mentioned others who were there in that world.
And soon there were more who could swear an oath so true,
To what they had all witnessed, through and through.

Carlos is dead, no one knows what transpired.
At dawn, he lay cold in his lonely cell.
They found no blood, no wounds to behold;
But many have begun to understand, I'm told.

The appeals court demanded a new examination,
And Carlos finally rose above the earthly station.
And soon it was clear how he lost his life's hold,
And the mother finally found peace, I'm told.

But who should be judged, who bears this guilt's weight?
Is it Carlos who fought when drunk, sealing his fate?
Is it the bouncer or a violent cop's hand,
Or the guests who stood by, watching the sand?

Is it the doctor at the station, or the guards within?
Could it be the pathologist who avoided the din?
Is it the district court that took the doctors' word?
Or was it a collective murder, silently unheard?

When Swedes are killed, every detail is sought,
But when immigrants perish, it's coldly fought.
And with Carlos, the truth finally came to light,
Only when people began to help each other's plight.

Carlos is dead, no one knows what transpired.
At dawn, he lay cold in his lonely cell.
They found no blood, no wounds to behold;
But finally, everyone can understand, I'm told.

Carlos is dead, no one knows what transpired.
At dawn, he lay cold in his lonely cell.
They found no blood, no wounds to behold;
But everyone can still understand, I'm told.