Lyrics and translation Ulf Lundell - Klockorna

Klockorna

Hit når sällan ljudet av klockorna
Från kyrkan borta i mörkret
Uppe på kullen där dom döda sover
När jag var ung hörde jag dom slå
Varje söndag som aldrig släpade sej fram
Som söndagarna kan göra nu
Som körde framåt lite grann och sen fick stå
Tom och jag drog längs vägarna
Genom skogarna
Vi var vänner utan tvång utan kval
Han hade sitt hemma hos sej, jag hade mitt
Vi ville bara ut från allt ett tag
Livet är en labyrint
Man får leta sej fram igenom
Där är en guldtråd, där en smaragd
Där lite guld, diamanter
Tom var en diamant, vet inte var han är idag
Vänner som unga, sen börjar livet lösas upp i sina
Konturer och kanter.
Det står en man uppe på kullen
Han har inget annat för sej
Än att blåsa ut tiden
Ur sitt gyllene horn
Nere i staden på gatorna
Talar man ett annat språk nu
Som om vi aldrig funnits
Aldrig gått hemåt i gryningen över Skurubron
Tom och jag drog längs vägarna
På jakt efter sommargästernas flickor
Gräsmattorna, badhusen
Hundarna, vikarna
Baggensfjärdens solglitterfickor
Livet är en labyrint ...
Jag förlorade ett slag igår
En skitsak egentligen
Men den förgiftar luften här som
Ett aldrig helt läkande sår
En ensam man förmår inte mycket
Emot makten och eliten
Vill dom bryta mot lagen så gör dom det
Dom har sin egen rätt, sin egen lag
Hit når sällan ljudet av klockorna
Från kyrkan borta i mörkret
Uppe på kullen där dom döda sover
När jag var ung hörde jag dom slå

The Bells

The sound of the bells rarely reaches here
From the church in the distance, cloaked in darkness
On the hill where the dead sleep
When I was young, I would hear them chime
On Sundays that never seemed to drag
Like Sundays do now
Lurching forward a bit before screeching to a halt
Empty, I would roam the roads
Through the forests
We were friends without obligation or distress
He had his home, and I had mine
We just wanted to get away from it all for a while
Life is a labyrinth
You must search your way through
There's a golden thread, and an emerald
There's gold, and there are diamonds
Tom was a diamond, and I wonder where he is today
Friends when we were young, then life begins to dissolve its
Outlines and edges.
A man stands on the hill
With nothing better to do
Than to blow time away
From his golden horn
Down in the city streets
They're speaking another language now
As if we never existed
Never walked home at dawn across the Skuru Bridge
Tom and I would roam the roads
In search of summer guests' girls
The lawns, the bathhouses
The dogs, the coves
The sun-drenched pockets of Baggensfjärden
Life is a labyrinth ...
I lost a battle yesterday
A trifle, really
But it poisons the air here like
A wound that never quite heals
One man alone can't accomplish much
Against power and the elite
If they want to break the law, they will
They have their own justice, their own law
The sound of the bells rarely reaches here
From the church in the distance, cloaked in darkness
On the hill where the dead sleep
When I was young, I would hear them chime