Den odödliga hästen - Fred Åkerström traduction en allemand

Den odödliga hästen

Stensprängar-Kalle Valgren han har en gammal häst,
Som han har fått i arv ifrån sin far.
Men den är alltför gammal,
Så nog var det väl bäst,
Om kräket finge sluta sina dar.
Och nog försökte Valgren en gång att bana väg,
För honom till en bättre värld,
Men hästen den var seg.
Och föredrog dumt nog att stanna kvar.

Det var en tidig morron, som gubben Valgren tog
Och ledde honom ut ifrån hans stall,
Och vad som skulle hända,
Det ana hästen nog,
När gubben surra' fast 'en vid en tall.
Och att han ej var nykter, det märktes likaså:
Jag undrar, tänkte hästen slött,
Hurdant det här skall gå,
Bäst å ta de lungt i alla fall.

Men gubben Valgren tog sig ett par tre supar till,
För att av dom bli styrkt till kropp och själ,
Och sade sen till hästen:
Var snäll nu och stå stll,
För du förstår, jag vill dej bara väl.
Han tog med ena näven ett tag mot ögonvrån
Och fatta' sedan släggan sin
Och slog i skallen på'n.
Så hästen sjönk ihop och dog ihjäl.

Men då blev gubben lessen, och hämta' ett fång hö
Att lägga under huvut på sin vän.
Sen gick han in i stugan
Och sa: Nu är han dö -
Och började att supa om igen.
Han ville dränka sorgen, och svälja ned sin gråt,
-Men när han sen kom ut igen
Stod hästen där och åt
Och mumsade som vanligt lugn och slö.

Stensprängar-Kalle Valgren han har en gammal häst,
Som han har fått i arv ifrån sin far.
Men den är alltför gammal,
Så nog var det väl bäst,
Om kräket finge sluta sina dar.
Och nog försökte Valgren en gång att bana väg,
För honom till en bättre värld,
Men hästen han var seg.
Och föredrog dumt nog att stanna kvar.

Das unsterbliche Pferd

Steinsprenge-Kalle Valgren, er hat ein altes Pferd,
Das er von seinem Vater geerbt hat.
Aber es ist allzu alt,
Also wäre es wohl am besten,
Wenn das Vieh seine Tage beenden würde.
Und Valgren versuchte wohl einmal, den Weg zu ebnen,
Für ihn in eine bessere Welt,
Aber das Pferd war zäh.
Und zog es dummerweise vor, zu bleiben.

Es war an einem frühen Morgen, als der alte Valgren nahm
Und es aus seinem Stall führte,
Und was passieren würde,
Das ahnte das Pferd wohl,
Als der Alte es an eine Kiefer band.
Und dass er nicht nüchtern war, das merkte man auch:
Ich frage mich, dachte das Pferd träge,
Wie das hier ausgehen wird,
Am besten, ich bleibe erstmal ruhig.

Aber der alte Valgren nahm noch ein paar Schnäpse,
Um sich an Körper und Seele zu stärken,
Und sagte dann zum Pferd:
Sei jetzt brav und steh still,
Denn du verstehst, ich will dir nur Gutes.
Er wischte sich mit der einen Hand über die Augenwinkel
Und nahm dann seinen Vorschlaghammer
Und schlug ihm auf den Kopf.
So sank das Pferd zusammen und starb.

Aber da wurde der Alte traurig und holte einen Armvoll Heu,
Um es seinem Freund unter den Kopf zu legen.
Dann ging er in die Stube
Und sagte: Jetzt ist er tot -
Und begann wieder zu trinken.
Er wollte die Trauer ertränken und seinen Kummer hinunterschlucken,
-Aber als er dann wieder herauskam,
Stand das Pferd da und fraß
Und kaute wie gewöhnlich ruhig und träge.

Steinsprenge-Kalle Valgren, er hat ein altes Pferd,
Das er von seinem Vater geerbt hat.
Aber es ist allzu alt,
Also wäre es wohl am besten,
Wenn das Vieh seine Tage beenden würde.
Und Valgren versuchte wohl einmal, den Weg zu ebnen,
Für ihn in eine bessere Welt,
Aber das Pferd war zäh.
Und zog es dummerweise vor, zu bleiben.