Paroles et traduction Lisa Nilsson - När jag var gift med Herrman

När jag var gift med Herrman

När jag var gift med Herrman då var det allmänt känt
Att jag var en mycket skicklig hushållsassistent
Jag bjöd på glada tårtor, på pölsa och på vin
Och jag var alltid ensam, och snäll och rar och fin

Jag kände sorgen växa i vårt trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman och dog av valium

När jag var gift med Herrman och väldigt trogen mot min man
Och ingen var så hemkär och impotent som han
Då låg jag i vår Dux-säng och kände mig dansant
Jag var en våldsamt vänlig och barnlös liten tant

När jag var gift med Herrman och ville honom väl
Och tusen vilda vargar skrek och jagade min själ
Och sorgen bara växte, som sorgen alltid gör
Och tusen vilda hundar sprang på betongen utanför

Vårt farliga och trevliga och trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman och dog av valium

Då hade jag en krukväxt som inte var normal
Den blommade för vildsint på sin smäckra piedestal
Då hade jag en fågel som inte trivdes i sin bur
Det var ett mycket hungrigt och elakt litet djur

Som hackade och hackade på min allt för tunna hud
När Herrman hade fastnat i min förlista bröllopsskrud
Och mörkren bara växte som mörkren alltid gör
Och tusen svultna hästar grät i kylan utanför

Vårt trivsamma och trevliga och trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman och dog av valium

Jag var en gräsligt hjälpsam och sällsynt ful mamsell
Men jag blev sanslöst vacker när jag blev kär en kväll
Det var vid tjugotiden när jag svalt min dormopan
Då steg det upp ur helvetet, en arg och lycklig fan

Som visslade på kyrkogårn, gjorde mig helt vild
Och stjärnorna var tända och vintern blev så mild
När jag bars ut ur rummet som jag aldrig levat i
Och släpptes lös på kyrkogårn och äntligen blev fri

Från all min sneda längtan och mitt pissljumna förstånd
Och ingens häst är hungrig, Herrman har fått stånd
Och mina drömmar växer vilda i en annan verklighet
Och mina burfåglar är skilda från vår trerumslägenhet

Och jag går vill i vall, och vid min fotapall
Slår glömskan ut sitt blåa hår

When I Was Married to Herman

When I was married to Herman, it was widely known
That I was a very skilled household assistant
I served happy cakes, sausages, and wine
And I was always alone, and kind, and sweet, and fine

I felt the sorrow grow in our cramped heart's room
When I was married to Herman and dying from valium

When I was married to Herman and very faithful to my man
And no one was as homebound and impotent as he was then
I lay in our Dux bed and felt myself wanting to dance
I was a violently friendly and childless little aunt

When I was married to Herman and wished him well
And a thousand wild wolves screamed and chased my soul
And the sorrow just grew, as sorrow always does
And a thousand wild dogs ran on the concrete outside

Our dangerous and pleasant and cramped heart's room
When I was married to Herman and dying from valium

Then I had a houseplant that wasn't normal
It bloomed too wildly on its slender pedestal
Then I had a bird that didn't thrive in its cage
It was a very hungry and vicious little creature

That pecked and pecked at my too-thin skin
When Herman was stuck in my ruined wedding gown
And the darkness just grew as darkness always does
And a thousand starving horses cried in the cold outside

Our pleasant and enjoyable and cramped heart's room
When I was married to Herman and dying from valium

I was a terribly helpful and rarely ugly damsel
But I became insanely beautiful when I fell in love one evening
It was at eight o'clock when I swallowed my dormopan
Then rose from hell, an angry and happy devil

Who whistled in the graveyard, made me completely wild
And the stars were lit and the winter became so mild
When I was carried out of the room I never lived in
And released in the graveyard and finally became free

From all my crooked longing and my lukewarm reason
And no one's horse is hungry, Herman has gotten a rise
And my dreams grow wild in another reality
And my caged birds are divorced from our three-room apartment

And I walk wherever I please, and at my footstool
Forgetfulness spreads its blue hair