Paroles et traduction Maritza Horn - Harpan

Harpan

I ensliga stugan en kulen kväll
Steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
Men icke ett mjöldoft fanns i hans tjäll
Och icke ett ax uppå logen.

Då kommo emot honom barnen två,
Med bleknande kinder, de arma.
Giv bröd åt oss fader, vi hungrar så,
Ack, lät oss allenast en smula få.
Jag har intet, Gud sig förbarma.

När moder bars bort på den svarta bår
Och när under mullen dess kista,
Blev gömd uppå vallen, där kyrkan står.
En kaka du gav, den var vätt av din tår.
Säg fader, o var det den sista?

Ack barn, jag har ingen att ge er i dag,
Men Gud skall i morgon väl sända,
Den hjälp vi förbida utav hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag.
I morgon här bakas kan hända.

Då tog han från mossiga väggen ner
Sin harpa, vad makt i dess stämma.
De hungrande små icke klaga mer.
På infallna kinderna, glädjen ler
Och klangen kan plågorna hämma.

Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
Att icke sin ängslan förråda.
Nu fadern en muntrande polska slår,
Och barnen de dansa och kvällen förgår,
Tills trötta de somnade båda.

Vid bädden av strå, där de slumrade än
Då bad han: O Gud, ifrån nöden
Befria dem du, alla lidandes vän.
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom, det var döden.

Harp

In a lonely cottage on a chilly evening
Gunnar stepped in with bark from the woods.
It shall be baked into bread in the oven,
But there was no scent of flour in his tent
And not a single ear of corn in the barn.

Then his two children came towards him,
With pale faces, the poor things.
Give us bread, father, we are so hungry,
Ah, let us have just a crumb.
I have nothing, God have mercy.

When mother was carried away on the black bier
And when her coffin was hidden beneath the soil,
Where the church stands on the rampart.
You gave us a cake, it was wet with your tears.
Tell me, father, was that the last one?

Ah, children, I have none to give you today,
But God will send us tomorrow
The help we await by his grace.
O, be still and content as I am.
Tomorrow we may bake here, maybe.

Then he took down his harp from the mossy wall
What power in its voice.
The hungry little ones complain no more.
On their sunken cheeks, joy smiles
And the sound can suppress the torments.

With his face turned away to hide his tears,
So as not to betray his anxiety.
Now the father plays a cheering polska,
And the children dance and the evening passes,
Until they fall asleep, exhausted.

At the bed of straw where they still slumbered
Then he prayed: O God, deliver them from need.
Friend of all sufferers.
It happened, they never woke up again.
The liberator came, it was death.