Paroles et traduction Maritza Horn - I Året 1800

I Året 1800

I året artonhundra, ja det var nittiotre.
Till kronans tjänst till Stockholm jag drog som ni får se.
Jag tog farväl av hemmet och sade till min vän:
Kanske du har en annan förrän vi ses igen,
Förrän vi ses igen.

Men flickan grät och sade: Nej, det får aldrig ske,
Hur långt du än vill resa, min allra käraste.
De orden kom från hjärtat i hennes unga bröst.
Å, stanna du här hemma och skänk mig ro och tröst,
å skänk mig ro och tröst.

Så reste jag, så kom jag till Sveriges huvudstad,
Jag glömde snart Alfhilda och levde frisk och glad.
Två månader förgingo sen skrev jag henne till.
I brevet stod det orden jag här omtala vill,
Jag här omtala vill.

Idag Alfhilda, skriver jag ett sista brev till dig,
Du söka må en annan och evigt glömma mig.
Mitt hårda hjärta bankar, när jag skrev dessa ord:
Då får mig evigt glömma på denna världens jord,
På denna världens jord.

Alfhilda fick snart brevet å grät och skrev alltså,
Min vän, är det din mening, hur skall det för oss gå?
Ty jag har nu här hemma en liten son så rar,
För hans skull vill jag bedja dig, å huld oss var,
å huld oss var.

Jag läste detta brevet för alla på kasern,
Korpraler, artillerister, som äro landets värn.
Ja spe och skratt blått hörde, jag själv var full av hån,
Jag gjorde spe åt brevet, Alfhilda och dess son,
Alfhilda och dess son.

Men en kamrat inföll nu, som vi min sida stod,
Det brevet har den sorgsna visst skrivit med sitt blod.
Och du gör synd mot henne som trofast var mot dig,
Det kom en tår i ögat på honom och på mig,
På honom och på mig.

Redan nästa morgon -------------,
Det kom ett brev från hemmet, Alfhilda din är död.
Och du var största skulden att hon gick ur livet härn,
Ty gruvligt har du syndat mot gud och mot din vän,
Mot gud och mot din vän.

Det sägs när hon fick läsa ditt brev så fullt av hån,
Så tog hon upp ur sängen sin lille rare son.
Smyg skogsväg ner till Linnsjön och där försvann hon glatt,
Igår den tolfte juli en vacker sommarnatt,
En vacker sommarnatt.

Jag reste hem, då fann jag ett brev vid trädets rot,
Jag läste detta brevet så fort jag tog emot.
I allra sista raden, hon skrivit dessa ord:
För din skull Alfred dör jag, som glömt mig på vår jord,
Som glömt mig på vår jord.

Så gick jag över bergen och ner till Linnsjöns strand,
Där flöt ett lik, gud hjälp mig, jag drog det upp på land.
Och ögat börjar tåras när som jag därpå såg,
Det var Alfhilda och min son, som där framför mig låg.

Nu vilar hon i graven med barnet på sin arm,
Det slumrar ljuvt i döden invid sin moders barm.
Men jag går genom världen min ödesdigra gång,
Och härmed får jag ända min sorgerliga sång,
Min sorgerliga sång.

In the Year 1800

In the year eighteen hundred, yes, it was ninety-three.
To the service of the Crown to Stockholm I went, as you shall see.
I bid farewell to home and said to my love:
Perhaps you will have another before we meet again,
Before we meet again.

But the girl cried and said: No, it must never be,
However far you may travel, my dearest one.
Those words came from the heart in her youthful breast.
Oh, stay here at home and give me peace and comfort,
Oh, give me peace and comfort.

So I traveled, so I came to the capital of Sweden,
I soon forgot Alfhilda and lived healthy and happy.
Two months passed and then I wrote to her.
In the letter were the words I here wish to mention,
I here wish to mention.

Today Alfhilda, I write you a final letter,
You may seek another and forget me forever.
My hard heart beats as I write these words:
Then make me forget forever on this world's earth,
On this world's earth.

Alfhilda soon received the letter and cried and wrote thus,
My love, is this your meaning, how will it be for us?
For I now have a little son here at home so dear,
For his sake I beg you, oh be gracious to us,
Oh be gracious to us.

I read this letter to all in the barracks,
Corporals, artillerymen, who are the defenders of the country.
Yes, I heard only laughter, I myself was full of scorn,
I made fun of the letter, Alfhilda and her son,
Alfhilda and her son.

But a comrade now intervened, who stood by my side,
That letter the sad one has surely written with her blood.
And you sin against her who was faithful to you,
A tear came to his eye and to mine,
To his and to mine.

Already the next morning -------------,
A letter came from home, Alfhilda yours is dead.
And you were most to blame that she left this life here,
For grievously you have sinned against God and against your love,
Against God and against your love.

It is said that when she read your letter so full of scorn,
She took up from the bed her little dear son.
Stealthily the forest path down to Lake Linn and there she disappeared happily,
Yesterday, the twelfth of July, a beautiful summer night,
A beautiful summer night.

I traveled home, then I found a letter at the foot of the tree,
I read this letter as soon as I received it.
In the very last line, she wrote these words:
For your sake Alfred I die, who forgot me on our earth,
Who forgot me on our earth.

So I went over the mountains and down to the shore of Lake Linn,
There a corpse floated, God help me, I dragged it ashore.
And the eye begins to tear when I look at it,
It was Alfhilda and my son, who lay there before me.

Now she rests in the grave with the child in her arms,
It slumbers sweetly in death by its mother's breast.
But I walk through the world my fateful course,
And with this I must end my sad song,
My sad song.