Rövarkungens Ö - Nationalteatern traduction en allemand

Rövarkungens Ö

"Rövarkungen sa till mig, vid sängen sent en natt
Du ligger ju där ensam, sök din egen skatt
Men jag är ju så liten, och världen är så stor
Då sa rövarkungen, den är större än du tror

Vad menar du med det sa jag, under min tunga filt
Kan jag resa mig ur sängen, och göra vad jag vill
Då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd
Stig upp din lilla myra, och visa vad du är värd

Och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld
Rövarkungen skrattade, dig skall jag slå omkull
Du dumma lilla slav, du snusar på din bädd
Du är så snäll och blåögd, och skräckslagen och rädd

Nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av
Följ med mig på en resa, på rövarkungens hav
Där styr jag alla vindar, och krossar alla skepp
Som vågar styra motsols, eller pröva på några knep

Men snälla rövarkung, sa jag och tänkte på min mor
Jag kan väl inte resa, utan några skor
Då högg han sönder sängen, i ett enda väldigt slag
Min resa den är skoningslös, utan mildra drag

Från spillrorna av sängen, kröp jag skamset fram
Här gavs ju inte nån pardon, och ingen tryggad hand
Rövarkungen vrålade, och skrattade och skrek
Nu seglar vi på vågor av styrka och av svek

Och hemska var dom scener, som jag sen fick se
Vår båt gled genom blod och eld, och genom väl och ve
Och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå
Rövarkungen hånlog, se och smaka på

Vi hade kommit till en ö, så svart och klädd i sot
Där hade aldrig något träd, nånsin slagit rot
Jag såg en skara människor, så bleka och så grå
Rövarkungen log och sa, här kommer mina får

Och alla hade flaggor, av mörken terrierlen
Dom hurrade och viftade, men bara månen sken
Jag var nog lite rädd, på rövarkungens strand
Han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand

Och nu så fick jag se, rövarkungens ö
Där ingen kunde leva, och alla ville dö
Och fåglarna sa jag så tyst, han började att le
Där rövarkungen lever kan, ingen flyga mer

Där hade man en slags fabrik, som ville allas väl
Man tillverkade penningar, ur människornas själ
Den slet man ut ur kroppen, med hyrda bödlas hjälp
Rövarkungen gäspade, dö eller sälj

Och där satt alla gamla, på ett ensligt litet skär
Eller sattes ut i havet, på sin allra sista färd
Och där såg man många unga, på hopplöshetens strand
Dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand

Och över hela ön, blixtrade hans svärd
Skräcken den var delad, och ingen mera värld
Jag sa till rövarkungen, här är så mörkt och kallt
Han stampade i marken, min eld är mer än allt

Han sa jag samlar guld, och inget ont i det
Min vilja är mitt svärd, och det kan alla se
Jag ger arbete åt alla, och om jag skulle dö
Då börjar havet svalla, och ön går upp i rök

Han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svärd
Nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snälla värld
Vad ska ni göra utan mig, och styrkan i min arm
Utan mig, så vore ni, en potta full av sand

Så smög jag bort från stranden, och månens silversken
Jag smög från rövarkungen, och vinden tjöt och ven
Jag hittade en båt, och lade ut från land
Sakta flöt jag ut, från rövarkungens strand

Jag känner mig så frusen, så liten och så rädd
Jag längtade efter ljuset, och värmen i min bädd
Och havets svarta yta, under månens sken
Fanns ingen annan människa, så långt jag kunde se

Jag var den sista människan, på detta tomma hav
Och rövarvinden ven, under många sjömäns grav
Men när jag var som ensammast, och allt var dött och grått
Hördes plasket av en åra, såg jag skymten av en annan båt

Die Insel des Raubkönigs

"Der Raubkönig sagte zu mir, am Bett spät in der Nacht
Du liegst ja da allein, such deinen eigenen Schatz
Aber ich bin ja so klein, und die Welt ist so groß
Da sagte der Raubkönig, sie ist größer, als du glaubst

Was meinst du damit, sagte ich, unter meiner schweren Decke
Kann ich aus dem Bett aufstehen und tun, was ich will
Da zog der Raubkönig sein langes, scharfes Schwert
Steh auf, du kleine Ameise, und zeig, was du wert bist

Und das Schwert glänzte und blitzte, aus Silber und aus Gold
Der Raubkönig lachte, dich werde ich umhauen
Du dummer kleiner Sklave, du döst in deinem Bett
Du bist so brav und blauäugig, und entsetzt und voller Angst

Jetzt werde ich dir etwas beibringen, das dir nützlich sein wird
Komm mit mir auf eine Reise, auf das Meer des Raubkönigs
Dort lenke ich alle Winde und zerschmettere alle Schiffe
Die es wagen, gegen die Sonne zu steuern oder irgendwelche Tricks zu versuchen

Aber lieber Raubkönig, sagte ich und dachte an meine Mutter
Ich kann doch nicht reisen, ohne Schuhe
Da zerschlug er das Bett, mit einem einzigen gewaltigen Hieb
Meine Reise ist schonungslos, ohne milde Züge

Aus den Trümmern des Bettes kroch ich beschämt hervor
Hier gab es ja kein Pardon und keine schützende Hand
Der Raubkönig brüllte und lachte und schrie
Nun segeln wir auf Wellen von Stärke und Verrat

Und schrecklich waren die Szenen, die ich dann sehen musste
Unser Boot glitt durch Blut und Feuer, und durch Wohl und Wehe
Und meine Augen waren schutzlos, so hell und so blau
Der Raubkönig grinste höhnisch, sieh her und koste

Wir waren zu einer Insel gekommen, so schwarz und rußbedeckt
Dort hatte noch nie ein Baum Wurzeln geschlagen
Ich sah eine Schar von Menschen, so blass und so grau
Der Raubkönig lächelte und sagte, hier kommen meine Schafe

Und alle hatten Flaggen, aus dunklem Terylen
Sie jubelten und winkten, aber nur der Mond schien
Ich hatte wohl ein wenig Angst, am Strand des Raubkönigs
Er flüsterte aus dem Mundwinkel, ich habe sie in meiner Hand

Und nun durfte ich sie sehen, die Insel des Raubkönigs
Wo niemand leben konnte und alle sterben wollten
Und die Vögel, sagte ich ganz leise, er begann zu lächeln
Wo der Raubkönig lebt, kann niemand mehr fliegen

Dort hatte man eine Art Fabrik, die das Wohl aller wollte
Man stellte Geld her, aus der Seele der Menschen
Man riss sie aus dem Körper, mit Hilfe gedungener Henker
Der Raubkönig gähnte, stirb oder verkauf

Und da saßen alle Alten, auf einer einsamen kleinen Schäre
Oder wurden ins Meer ausgesetzt, auf ihrer allerletzten Fahrt
Und dort sah man viele Junge, am Strand der Hoffnungslosigkeit
Sie sammelten Muscheln, die ihnen aus der Hand fielen

Und über die ganze Insel blitzte sein Schwert
Der Schrecken war geteilt, und keine Welt mehr
Ich sagte zum Raubkönig, hier ist es so dunkel und kalt
Er stampfte auf den Boden, mein Feuer ist mehr als alles

Er sagte, ich sammle Gold, und daran ist nichts Böses
Mein Wille ist mein Schwert, und das kann jeder sehen
Ich gebe allen Arbeit, und wenn ich sterben sollte
Dann beginnt das Meer zu schwellen, und die Insel geht in Rauch auf

Er tanzte und lachte und spielte mit seinem Schwert
Nun schlage ich dich mitten entzwei, du dumme, brave Welt
Was sollt ihr ohne mich tun, und die Stärke meines Arms
Ohne mich wärt ihr nur ein Topf voll Sand

So schlich ich mich vom Strand weg, und dem Silberschein des Mondes
Ich schlich mich vom Raubkönig weg, und der Wind heulte und pfiff
Ich fand ein Boot und legte vom Land ab
Langsam trieb ich hinaus, vom Strand des Raubkönigs

Ich fühle mich so erfroren, so klein und so verängstigt
Ich sehnte mich nach dem Licht und der Wärme in meinem Bett
Und auf der schwarzen Oberfläche des Meeres, unter dem Schein des Mondes
Gab es keinen anderen Menschen, so weit ich sehen konnte

Ich war der letzte Mensch, auf diesem leeren Meer
Und der Räuberwind heulte, über vieler Seemanns Grab
Aber als ich am einsamsten war, und alles tot und grau war
Hörte ich das Platschen eines Ruders, sah ich den Schimmer eines anderen Bootes