Paroles et traduction Solen - Gävle

Gävle

Det handlar om någon annan
Säger liftaren till slut
Jag känner mig rätt vilsen
Jag kan erkänna det nu
I bilen påväg mot skymningen
Ensam på vägens grus
På horisonten går gamla minnen
Och dagens sista ljus
Du är den enda jag nånsin älskat
Viskar hon och fäller en tår
Men jag är sen länge förlorad
Jag hoppas du förstår
Om ens för ett ögonblick
Kan det bli som förut
Och från baksätet i Volvon
Ser hon blixten slå ner
När dom kör in mellan stadens hus
Nu slår regnet över torget
Där den oskyldige skjuts
Prinsessan kammar håret
Och gud har sålt sitt hus
Här håller du handen stadigt
För att inte verka svag
Men i ditt ärriga ansikte
Dröjer ångerns pärla kvar
Och din favoritpoet
Säger ingenting just nu
Under gatlyktan på hörnet
Bryter bödeln ihop
När han inser att bödeln är sjuk
På en av kvarterets balkonger
Står tv-kockens son
Omgiven av vänner
Vänner dom växt ifrån
Han berättar om sin pappa
Och sin längtan söderut
Hur han lärde sig att fäktas
Och klyvas mitt itu
Och den stora tystnaden
Klart den skrämmer mig ibland
Han håller handen på revolvern
Bakom ridån nära röster som ropar hans namn
På en ensam stol i baren
Sitter stadens sista skald
Med blicken fäst i lågan
Spelandes i hans hand
Han vinkar till sig servitrisen
Hon tömmer sin karaff
Och han viskar
Jag har förlorat
Och jag avtjänar mitt straff
För tiden jag levt på månen
Mitt liv bakom en mikrofon
Men ljuset har redan slocknat
Och servitrisen gått därifrån
Tänk en kyss i en trappuppgång
Och att bli som förut
Han släcker sin cigarett
Och reser sig upp, tar jackan och går
Och när solen går upp sörjer ingen hans vår

Gävle

It's about someone else,
The hitchhiker says at last.
I feel quite lost,
I can admit it now.
In the car towards the twilight,
Alone in the gravel of the road.
On the horizon, old memories are fading,
And the last light of day.
You're the only one I've ever loved,
She whispers, shedding a tear.
But I've been lost for a long time,
I hope you understand.
If only for a moment,
Can it be like before?
And from the back seat of the Volvo,
She sees the lightning strike.
As they drive into the city's houses.
Now the rain is falling over the square,
Where the innocent are shot.
The princess combs her hair,
And God has sold his house.
Here you hold your hand firmly,
So as not to seem weak,
But on your scarred face,
The pearl of regret lingers.
And your favorite poet,
Says nothing right now.
Under the streetlight on the corner,
The executioner breaks down,
When he realizes the executioner is sick.
On one of the neighborhood's balconies,
Stands the son of the TV chef.
Surrounded by friends,
Friends he has outgrown.
He talks about his father,
And his longing for the south.
How he learned to fence,
And to be torn in two.
And the great silence,
Of course it scares me sometimes.
He holds his hand on the revolver,
Behind the curtain, close to voices calling his name.
On a lonely stool in the bar,
Sits the city's last bard.
With his eyes fixed on the flame,
Playing in his hand.
He waves to the waitress,
She empties his carafe.
And he whispers,
I've lost,
And I'm serving my sentence,
For the time I lived on the moon,
My life behind a microphone.
But the light has already gone out,
And the waitress has left.
Imagine a kiss in a stairwell,
And being like before.
He puts out his cigarette,
And gets up, takes his jacket and leaves.
And when the sun rises, no one mourns his spring.