En spelmans jordafärd - Thåström traduction en allemand

En spelmans jordafärd

Förr än rosig morgon
Lyser över Himmelmora kam,
Se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor
Går det tysta tåget fram,
Under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg
över rosensållad teg,
Tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd
Bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam,
Säja fyra svarta män,
Han led ofta av brist på husrum och bröd.
-Se en konung, säja rosorna,
Och trampas på igen,
Se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna,
Det känns som många mil,
Och när hetare blir dagen
Går man trött.
Gången varligt, talen sakta,
Susar sälg och sjunger pil,
Det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart
Genom vårens gröna skog,
Går en tystnad genom morgonvaknad teg,
Och då stannar västanvinden
För att lyssna vem som tog
Mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman,
Susar tall och sjunger gran,
Han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden,
Om jag vore en orkan,
Jag skulle spela hela vägen
Där han går!
Över ljung och gula myrar
Gungas hårda döda ben,
Gungas tröttsamt
Genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig
över lingonris och sten,
Hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män,
Som i sorg gå hem igen,
Och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår
Trampas rosorna till sår,
Mitt i äng som under daggen
Lyser grön.
Han är borta, säja fyra,
Det blir tungt för hans mor,
Som på fattiggårn i Torberga går.
-Varför trampas vi av klackar,
Varför slitas vi av skor?
Jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat
Genom Himmermora mo,
Susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck
Med sin gamla grova sko,
När han dansade
Med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus
Flyger natten som ett sus,
Bleka stjärnor blinka fattigt
Från sin sky.
Över heden ifrån väster
Nedåt tjärnen
Går ett ljus,
Går en sång
över näckrossållad dy.
Och stormen
Sjunger svart och vitt
Och i skum kring Härnaön
Sjunga vågorna
Om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten
Spelar natten upp till bön,
Ty en spelman
Och en drömmare är död.

Ein Spielmanns Erdengang

Bevor das rosige Morgenlicht
Über Himmelmoras Kamm erglüht,
Sieh, dort wird ein Toter aus Berga Dorf getragen.
Über der kleinen Blumen Hügel
Zieht der stille Zug dahin,
Unter des Morgenhimmels kühlem, grauem Gewand.
Schwere Stiefel treten schwer
Auf den rosendurchwehten Rain,
Schwere Häupter neigen sich wie im Gebet.
Fort aus der Ödes Land Not
Wird ein Träumer tot getragen,
Über Wiesen, die im Tau so grün erglühn.
Er war seltsam und allein,
Sagen vier schwarze Männer,
Er litt oft an Mangel an Dach und Brot.
– Seht einen König, flüstern die Rosen,
Und werden wieder zertreten,
Seht einen König, ein Träumer – er ist tot!
Es ist weit, sagen die Träger,
Es fühlt sich wie Meilen an,
Und wenn der Tag heißer wird,
Wird man müde.
Geht behutsam, sprecht mit leiser Stimme,
Rauscht die Weide, singt die Pappel,
Vielleicht ist es eine Blume, die starb.
Doch wenn der schwarze Sarg schwankt
Durch des Frühlings grünen Wald,
Breitet Stille sich über den morgendlichen Rain.
Und der Westwind hält inne,
Um zu lauschen, wer da ging
Mitten durch die Rosen mit solch schwerem Schritt.
Es ist nur Olle, der Spielmann,
Flüstern Fichte, singt die Tanne,
Er vollendet seine obdachlosen Jahre.
– Wie seltsam, antwortet der Wind,
Wär ich ein Orkan,
Ich würde spielen die ganze Straße,
Wo er geht!
Über Heide, gelbe Moore
Schaukeln harte, tote Knochen,
Schaukeln mühsam
Durch der Sonne bleiche Ruh.
Doch wenn der Abend kühl und herrlich
Über Heidelbeer und Stein weht,
Hört man schwere Tritte auf Himmelmoras Heide.
Schritte von vier müden Männern,
Die in Trauer heimwärts gehn,
Und sie neigen ihre Häupter wie im Gebet.
Doch tief in tiefen, groben Spuren
Werden Rosen zu Wunden zertrampelt,
Mitten auf der Wiese, die im Tau
So grün erglüht.
Er ist fort, sagen die Vier,
Es wird schwer für seine Mutter,
Die im Armenhaus zu Torberga lebt.
– Warum zertreten uns Schuhsohlen,
Warum reißen uns Schuhe auf?
Klagen Rosen und zeigen ihre Wunden.
Es ist der Tod, der getanzt hat
Durch Himmelmoras Heide,
Rauscht die Disteln auf dem Kleefeld rein.
Er hat euch zu Schmutz geschliffen
Mit seinem alten, groben Schuh,
Als er tanzte
Mit des Träumers Gebein.
Über Gras und graue Häuser
Fliegt die Nacht wie ein Sausen,
Bleiche Sterne blinken karg
Aus ihrem Gewand.
Über die Heide, von Westen her,
Hinab zum Teich
Geht ein Licht,
Geht ein Lied
Über neckrosendurchzognen Schlamm.
Und der Sturm
Singt schwarz und weiß
Und in Gischt um Härnaö
Singen die Wellen
Von der Öde Land Not.
Über schwarze, wilde Wasser
Spielt die Nacht ein Gebet,
Denn ein Spielmann
Und ein Träumer ist tot.