Paroles et traduction Tomas Andersson Wij - Långa vägen hem

Långa vägen hem

Jag kan se er här från översta balkongen
Ni står med röda axlar nere på vår strand
Nu är rummen vita allting doftar nytt här
Så här mycket har vi aldrig haft varann

Det är så högt här
Att jag ser trakten
Som jag kommer från
Husen på Åsen
Och längst där borta
Bredängs vattentorn

Och jag ser Liljeholmens gamla industrier
Ser Högalid som tonar upp och blickar ut
Över Riddarfjärden ända bort till Gärdet
Vår stad, där vår ungdom börja
Och där den tog slut

Den tiden, jag bär den
Här på min kropp
Ett bläck som sakta bleknar
Utan att helt gå bort

Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag

Jag lär inte bli den stora trygga klippa
Som jag nånstans alltid hoppats på att bli
Men jag har aldrig känt mig
Mindre tom och ensam än här
På balkongen mellan världarna jag levde i

Och ni kommer upp från stranden
Och det skymmer på
Luftballonger, de tusen ljusen
Och himlen som är rosablå

Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag
Du och jag

The Long Way Home

I can see you from the highest balcony
You're standing with red shoulders down on our beach
Now the rooms are white, everything smells new here
We've never had this much of each other

It's so high up here
That I can see the district
Where I come from
The houses on Åsen
And out beyond
Bredäng's water tower

And I see Liljeholmen's old industries
I see Högalid rise up and gaze out
Over Riddarfjärden all the way to Gärdet
Our city, where our youth began
And where it came to an end

That time, I carry it
Here on my body
An ink that slowly fades
Without ever completely disappearing

We took the long way home
Under the bridges where the city ends
Along the glint of the water
Through springs that hesitate
Through summers
That hold back and blossom late
We walked, you and I

I will not become the great, safe rock
That somewhere I had always hoped to be
But I have never felt myself
Less empty and lonely than here
On the balcony between the worlds I lived in

And you come up from the beach
And it's getting dark
Balloons, the thousand lights
And the sky that is pink and blue

We took the long way home
Under the bridges where the city ends
Along the glint of the water
Through springs that hesitate
Through summers
That hold back and blossom late
We walked, you and I
You and I