Текст и перевод песни Björn Afzelius - Drottningen av Vence

Drottningen av Vence

När varmen vibrerar I det ljuvliga Provence
Då finns vi, som vanligt, ner' på Henry's Bar I Vence
Vi njuter siestan vid en iskall halva vin
Och inväntar tåligt den betagande Christine
Därinne hörs ropen från ett märkligt klientel
Dom Snälla Förlorarna I livets eget spel
Här häckar konstnärerna och hororna I sta'n
Här sitter bohemerna och flummarna på rad

Här lever man med varandra
Vid sidan av alla andra
Här söker man livets rus
Till dagens lägsta pris
Här ställer man inga frågor
Här delar man samma plågor
Här är varje njutning
Kanske livets sista spis

Vi sneglar förstulet ut mot torget då och då
Vi känner så väl till vilken väg hon brukar gå
När klockan slår fyra bjuder Henry själv på vin
Då är det snart dags för den bedårande Christine

Och plötsligt så tystnar vrålen
Och plötsligt så dämpas sorlen
Och alla förlorarna
Går ut på trottoarn
Där skrider hon fram I vimlet
Som nedstigen från en himmel
Det vackraste av dom alla
Drottningen av Vence

Hom samlar förnödenheter I sin bruna korg
Och sakta förbleknar stadens färgsprakande torg
Då nicker vi mot varann och höjer våra glas
Snart är det vår tur, snart har vår drottning handlat klart

Så vänder hon sej mot baren
Och ser oss på trottoaren
Och ger oss ett leende
Som ingen annan har
Då skriker vi ut extasen
Och krossar dom tomma glasen
Då vet vi att också
Denna afton kan bli bra

The Queen of Vence

When the heat vibrates in the lovely Provence
We'll be down at Henry's Bar in Vence, as usual
Sipping iced half-wines as we enjoy the siesta
Patiently awaiting the captivating Christine
Inside, the shouts of a strange clientele can be heard
The Sweet Losers of life's own game
Artists and harlots mingle here in the city's heart
Bohemians and hippies sit together, in a row

Here, we live with each other
Beside all the others
Here, we seek life's intoxication
At today's lowest price
Here, we ask no questions
Here, we share the same pain
Here, every pleasure
Might be life's last flame

We peek out at the square furtively now and then
We know so well the path she usually takes
When the clock strikes four, Henry himself pours wine
Then it's almost time for the adorable Christine

And suddenly, the cries fall silent
And suddenly, the noise subsides
And all the losers
Step out onto the sidewalk
There, she strides through the crowd
As if descended from heaven
The most beautiful of them all
The Queen of Vence

She gathers supplies in her brown basket
And slowly, the town's vibrant hues fade
We nod to each other and raise our glasses
Soon it will be our turn, soon our queen will have finished shopping

She turns towards the bar
And sees us on the sidewalk
And gives us a smile
That no one else has
We cry out in ecstasy
And smash our empty glasses
We know then that
This evening, too, will be good