Hiroshima - Björn Afzelius перевод на немецкий

Hiroshima

Två gånger lyfte dödens fågel i natten.
Två gånger flög den mot en sovande stad.
Och i sina klor hade den en sol.
Två gånger flög den fågeln ut i natten.
Två gånger såg vi Solen störta till marken.
Två gånger tändes hela skapelsens ljus.
Solen var så varm, skenet var så starkt;
Två gånger brände Solen fast i Jorden.

Ännu skriker männ'skor i sömnen.
Ännu föder kvinnorna lik.
Ännu lever giftet i blodet.
Ännu skördas ofödda liv.

Hur många fåglar flyger nu över Jorden?
Hur många solar bär dom i sina klor?
Flyger dom mot mej?
Siktar dom på mej?
Hur många fåglar svävar över Jorden?

Skräcken kramar hela Europa.
Skräcken skuggar snart också dej.
Skräcken bryter ner mina vänner.
Skräcken förlamar snart också mej.

Livet glider ur våra händer.
Livet angår snart inte oss.
Livet mister långsamt sin mening.
Livet liknar alltmer ett bloss.

Rätten är snart att bara hoppas.
Rätten är snart att bara tro.
Hoppas på nå'n form av besinning.
Tro på en möjlighet för vår jord.

Men vem är jag att ställa mej bredvid?
Vem är jag att blunda för en strid?
Vem är jag att överlåta framtiden
åt dom som bara strävar bakåt?
Vem är jag att svika vännarna?
Vem är jag att vrida händerna?
Vem är jag att visa dom min hals
Och be dom bita tills jag mister andan?

Jag är här, jag ser ju mina barn.
Dom är här, dom litar på sin far.
Jag är nu, det är nu jag har min tid,
Det är nu jag måste bygge deras framtid.
Ännu är jag stark!
Ännu står jag mitt i livet!
Ännu finns det dom jag älskar!
Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!

Hiroshima

Zweimal erhob sich der Todesvogel in der Nacht.
Zweimal flog er auf eine schlafende Stadt zu.
Und in seinen Klauen trug er eine Sonne.
Zweimal flog dieser Vogel hinaus in die Nacht.
Zweimal sahen wir die Sonne zu Boden stürzen.
Zweimal wurde das Licht der ganzen Schöpfung entzündet.
Die Sonne war so heiß, der Schein war so stark;
Zweimal brannte sich die Sonne in die Erde ein.

Noch schreien Menschen im Schlaf.
Noch gebären Frauen Leichen.
Noch lebt das Gift im Blut.
Noch werden ungeborene Leben geerntet.

Wie viele Vögel fliegen jetzt über die Erde?
Wie viele Sonnen tragen sie in ihren Klauen?
Fliegen sie auf mich zu?
Zielen sie auf mich?
Wie viele Vögel schweben über der Erde?

Der Schrecken umklammert ganz Europa.
Der Schrecken überschattet bald auch dich.
Der Schrecken zerbricht meine Freunde.
Der Schrecken lähmt bald auch mich.

Das Leben gleitet uns aus den Händen.
Das Leben geht uns bald nichts mehr an.
Das Leben verliert langsam seinen Sinn.
Das Leben gleicht immer mehr einer Fackel.

Das Recht ist bald nur noch zu hoffen.
Das Recht ist bald nur noch zu glauben.
Auf irgendeine Form von Besinnung zu hoffen.
An eine Möglichkeit für unsere Erde zu glauben.

Aber wer bin ich, mich daneben zu stellen?
Wer bin ich, die Augen vor einem Kampf zu verschließen?
Wer bin ich, die Zukunft zu überlassen
denen, die nur rückwärts streben?
Wer bin ich, die Freunde zu verraten?
Wer bin ich, die Hände zu ringen?
Wer bin ich, ihnen meinen Hals zu zeigen
Und sie zu bitten zuzubeißen, bis ich den Atem verliere?

Ich bin hier, ich sehe ja meine Kinder.
Sie sind hier, sie vertrauen auf ihren Vater.
Ich bin jetzt, jetzt ist meine Zeit,
Jetzt muss ich ihre Zukunft bauen.
Noch bin ich stark!
Noch stehe ich mitten im Leben!
Noch gibt es die, die ich liebe!
Ich werde für sie kämpfen, solange ich existiere!