Текст и перевод песни Cornelis Vreeswijk - Ballad Om en Gammalm Knarkare

Ballad Om en Gammalm Knarkare

In kom en gammal knarkare på Klara polisstation
Hans skor var våta och hans ögon kalla
Och när han skulle tala fick han inte fram en ton
För han kunde varken sjunga eller tjalla

Vi la honom i en ensamcell, hans säng var våt av blod
Så småningom gick han in och ut som barn i huset
En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:
"Jag offrar mina skor för det gröna ljuset"

Och alla började skratta åt vad som där stod
Och alla telefoner börja' ringa
Och våran kommissarie han skrek i vredesmod
"Vi vill ha glada buskap eller inga!"

Men då säger den här assistenten som alltså var en bra assistent
Han säger så här

Men jag öppnade brevet och jag läste som så:
Hej Bröder, lyssna nu till min historia
En gång var jag en vacker prins och lycklig som få
Min faders stolthet och min moders gloria

Särskilt tack till Bob Dylan här

En vacker dag emellertid, tog jag min första sil
Då öppnades mina ögon och jag skåda'
Bland alla stackars jävlarna som åker i fil
Och bor och dör och äter i en låda

Så jag gav bort min arvedel till första bästa svin
Som sprang iväg och köpte sig en fylla
Och bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin
Som jag hade i små kapslar på en hylla

Det sista som jag bytte bort, det var min va– fa, vackra röst
Mot Adams äpple och för fagra Eva
Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst
Och jag var trött och jag ville inte leva

Min fader dog av vrede och min moder dog av gråt
Och jag blev hatad utav mina bröder
Men jag gav fan i detta och jag gnola' en låt
Där jag bodde i en svinkvart på Söder

Här slutade brevet och inget öga torrt
Och kommissarien röt: "Nå, för satan!
Ge bort den fan ur cellen, se till att han kommer bort!"
Så där låg vår knarkare på gatan

Då ljöd en röst från himmelen så klar och så ren:
"Låt alla era skenkänslor fara!
För denna vackra prins, han gav bort allt vackert sken
Så därför skall han evinnerligen vara!"

Man trodde ju Gud fader här i vår stad
Ej skulle va välkommen, trodde du, ja!
Men femtio gamla knarkare som han stod i en rad
Och stampade och skrek: "Halleluja!"

Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp
Och la det i en plastpåse med hans sprutor
Och sedan steg de sakta mot himmelen opp
Och nu är klockan mycket, dags att sluta!

Sture Rodin och jag ska börja med lite samba
Den här samban, som heter Deidres samba, framflyter i jag-form
Emellertid har den inga som helst självbiografiska inslag
Det vill säga vad mig anbelangar
Eh... annars så, den är lite skrytsam nämligen, den här visan
Men den handlar om en dam som hetter Deidre
Som jobbar på Copacabana mellan åtta och tolv
Åtta och två på eftermiddagarna
Hon bor på en favela och det är ett berg med mycket tätbebyggelse
Och inget varmvatten, men däremot hade de avlopp
Allt det rinner ner till de rika som bor nere i stränderna
Så på morgnarna innan hon går till jobbet
Så får henne små bröder bära vattten till henne upp för berget
Femtio hinkar som hon ska duscha sig i

Ballad of an Old Addict

An old addict stumbled into the Klara police station,
His shoes were soaked, his eyes were cold,
And when he tried to speak, not a sound came out,
For he could neither sing nor snitch.

We put him in solitary, his bed was stained with blood,
He started coming and going like a child of the house,
One day he suddenly appeared with a letter, and on it was written:
"I sacrifice my shoes for the green light"

And everyone started laughing at what was written,
And all the phones began to ring,
And our commissioner yelled in anger,
"We want good news or none at all!"

But then this assistant, who was a good assistant, you see,
He said this:

But I opened the letter and read as follows:
Hey Brothers, listen now to my story,
Once I was a handsome prince, happy as can be,
My father's pride and my mother's glory.

Special thanks to Bob Dylan here.

One fine day, however, I took my first hit,
Then my eyes were opened and I saw,
Among all the poor devils who ride in single file,
And live and die and eat in a box.

So I gave away my inheritance to the first pig I met,
Who ran off and bought himself a drink,
And traded my beautiful castle for amphetamine,
Which I kept in little capsules on a shelf.

The last thing I traded away was my vo– fa, beautiful voice,
For Adam's apple and for fair Eve,
And laid down to rest between two female breasts,
And I was tired and I didn't want to live.

My father died of anger and my mother died of tears,
And I was hated by my brothers,
But I didn't give a damn about that and hummed a tune,
Where I lived in a pigsty on Söder.

Here the letter ended and no eye was dry,
And the commissioner roared: "Well, for Satan's sake!
Get that devil out of the cell, make sure he gets away!"
So there lay our addict on the street.

Then a voice from heaven rang out, so clear and pure:
"Let all your false emotions go!
For this beautiful prince, he gave away all beautiful appearances,
So therefore he shall be forevermore!"

One would think God the Father in our city,
Wouldn't be welcome, would you think, yes!
But fifty old addicts stood in a row,
And stomped and shouted: "Hallelujah!"

And four sweet angels took the heart from his body,
And put it in a plastic bag with his needles,
And then they slowly ascended to heaven,
And now it's late, time to stop!

Sture Rodin and I are going to start with a little samba,
This samba, called Deidre's Samba, flows in the first person,
However, it has no autobiographical elements whatsoever,
That is, as far as I'm concerned.
Uh... otherwise, it's a bit boastful, this song,
But it's about a lady named Deidre,
Who works at the Copacabana between eight and twelve,
Eight and two in the afternoons.
She lives on a favela, which is a mountain with very dense buildings,
And no hot water, but they did have sewers.
It all flows down to the rich people who live down on the beaches,
So in the mornings before she goes to work,
Her little brothers have to carry water up the mountain for her,
Fifty buckets for her to shower in.