Ballad Om En Gammal Knarkare - Cornelis Vreeswijk перевод на немецкий

Ballad Om En Gammal Knarkare

In kom en gammal knarkare på Klara Polisstation
Hans skor var våta och hans ögon kalla
Och när han skulle tala fick han inte fram en ton
Så han kunde varken sjunga eller tjalla

Vi la honom i en ensamcell, hans säng var våt av blod
Så småningom gick han in och ut som barn i huset
En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:
"Jag offrar mina skor för det gröna ljuset"

Och alla började skratta åt vad som där stod
Och alla telefoner började ringa
Och våran kommisarie, han skrek i vredesmod:
"Vi vill ha glada budskap eller inga!"

Men då säger assistenten, som var en schysst assistent
Faktiskt

"Men jag öppnade brevet och jag läste som så:
'Hej Bröder, lyssna nu till min historia!
En gång var jag en vacker prins och lycklig som få
Min faders stolthet och min moders gloria

En vacker dag, emellertid, tog jag min första sil
Då öppnades min ögon och jag skåda'
Bland alla stackars jävlarna som åker i fil
Och bor och dör och äter i en låda

Så jag gav bort min arvedel till första bästa svin
Som sprang iväg och köpte sig en fylla
Och bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin
Som jag hade i små kapslar på en hylla

Min fader dog av vrede och min moder dog av gråt
Och jag blev hatad utav mina bröder!
Men jag gav väl fan i detta och jag gnolade en låt
Där jag bodde i en svinkvart på Söder

Det sista som jag bytte bort, det var min vackra röst
Mot Adams äpple och för fagra Eva
Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst
Och jag var trött, jag ville inte leva'"

Här slutade brevet och intet öga torrt
Och kommissarien röt: "Nå, för satan!
Släpp ut den fan ur cellen och se till att ha kommer bort!"
Så där låg snart vår knarkare på gatan

Då ljöd en röst från himmelen så klar och så ren:
"Låt alla era skenkänslor fara!
För denna vackra prins, han gav bort allt vackert sken
Därför skall han evinnerligen vara!"

Man trodde ju Gud fader, här i vår stad
Ej skulle va välkommen, trodde du ja!
Men femti gamla knarkare som han stod i en rad
Och stampade och skrek: "Halleluja!"

Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp
Och la det i en plastpåse med hans spruta
Och sedan steg de sakta mot himmelen opp
Och nu är klockan mycket, dags att sluta!

Ballade von einem alten Junkie

Ein alter Junkie kam ins Klara Polizeirevier
Seine Schuhe waren nass und seine Augen kalt
Und als er sprechen wollte, brachte er keinen Ton heraus
So konnte er weder singen noch petzen

Wir legten ihn in eine Einzelzelle, sein Bett war nass von Blut
Allmählich ging er ein und aus wie Kinder im Haus
Eines schönen Tages tauchte er plötzlich mit einem Brief auf, und auf dem Brief stand:
"Ich opfere meine Schuhe für das grüne Licht"

Und alle fingen an zu lachen über das, was da stand
Und alle Telefone begannen zu klingeln
Und unser Kommissar, er schrie voller Zorn:
"Wir wollen frohe Botschaften oder keine!"

Aber da sagt der Assistent, der ein netter Assistent war
Tatsächlich

"Aber ich öffnete den Brief und ich las wie folgt:
'Hallo Brüder, hört nun meine Geschichte!
Einst war ich ein schöner Prinz und glücklich wie wenige
Der Stolz meines Vaters und der Glorienschein meiner Mutter

Eines schönen Tages jedoch nahm ich meinen ersten Schuss
Da öffneten sich meine Augen und ich sah
Unter all den armen Teufeln, die in Reih und Glied fahren
Und wohnen und sterben und essen in einer Kiste

So gab ich mein Erbe dem erstbesten Schwein
Das weglief und sich einen Rausch kaufte
Und tauschte mein schönes Schloss gegen Amphetamin
Das ich in kleinen Kapseln auf einem Regal hatte

Mein Vater starb vor Zorn und meine Mutter starb vor Weinen
Und ich wurde von meinen Brüdern gehasst!
Aber ich scherte mich einen Dreck darum und summte ein Lied
Wo ich in einem Saustall auf Söder wohnte

Das Letzte, was ich weggab, das war meine schöne Stimme
Gegen Adams Apfel und für die schöne Eva
Und legte mich zur Ruhe zwischen zwei Frauenbrüsten
Und ich war müde, ich wollte nicht leben'"

Hier endete der Brief, und kein Auge blieb trocken
Und der Kommissar brüllte: "Nun, zum Teufel!
Lasst den Kerl aus der Zelle und seht zu, dass er verschwindet!"
So lag bald unser Junkie auf der Straße

Da erklang eine Stimme vom Himmel, so klar und so rein:
"Lasst all eure geheuchelten Gefühle fahren!
Denn dieser schöne Prinz, er gab allen schönen Schein auf
Darum soll er ewiglich sein!"

Man dachte ja, Gott Vater, hier in unserer Stadt
Wäre nicht willkommen, dachtest du wohl!
Aber fünfzig alte Junkies wie er standen in einer Reihe
Und stampften und schrien: "Halleluja!"

Und vier liebliche Engel nahmen das Herz aus seinem Körper
Und legten es in eine Plastiktüte mit seiner Spritze
Und dann stiegen sie langsam zum Himmel empor
Und nun ist es spät, Zeit aufzuhören!