Epistel 81 "Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen, diktad vid Grafven" - Cornelis Vreeswijk перевод на немецкий

Epistel 81 "Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen, diktad vid Grafven"

Till grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven

Märk hur vår skugga, märk movitz mon frere
Inom ett mörker sig slutar
Hur guld och purpur i skovelen den där
Byts till grus och klutar
Vinkar Karon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv
Med du din druva ej kryster
Därför Movitz kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster

Ack längtansvärda och bortskymda skjul
Under de susande grenar
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar
Till dig aldrig av en sökt någon stig
Lyckan eljest uti flyktens ruin
Aldrig kring grifterna ilar
Ovända där väpnad vad synes väl dig
Bryter fromt sina pilar

Lillklockan klämtar till storklockans dön
Lövad står Kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten
Vägen upp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad
Multnade plankor och bårar
Till dess den långa och svartklädda rad
Ljupt sig bugar med tårar

Så gick till vila från slagsmål och bad
Grälmakar Löfberg din maka
Där ditåt gräset långhalsig och smal
Du en glor tillbaka
Hon från Dantobommen skiljdes idag
Och med henne alla lustiga lag
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag
Vi är torstiga alla

Epistel 81 "An Streitmacher Löfberg im Sterbehaus am Dantobommen, gedichtet am Grabe"

An Streitmacher Löfberg im Sterbehaus am Dantobommen, gedichtet am Grabe

Merk, wie unser Schatten, merk, Movitz, mein Bruder,
In einer Dunkelheit endet,
Wie Gold und Purpur in jener Schaufel dort
Zu Kies und Lumpen wird.
Winkt Charon von seinem rauschenden Fluss
Und dreimal dann der Totengräber selbst;
Wenn du deine Traube nicht kelterst.
Darum, Movitz, komm, hilf mir und wölbe
Den Grabstein über unsere Schwester.

Ach, sehnsuchtswertes und verborg'nes Versteck
Unter den säuselnden Zweigen,
Wo Zeit und Tod Schönheit und Hässlichkeit
Zu einem Staub vereint!
Zu dir hat nie jemand einen Pfad gesucht;
Das Glück sonst, flüchtig wie ein Trugbild,
Eilt niemals um die Grüfte.
Amor dort, bewaffnet, was meinst du wohl,
Bricht fromm seine Pfeile.

Die kleine Glocke läutet zum Dröhnen der großen Glocke,
Laubgeschmückt steht der Kantor im Tor,
Und beim Gebet der gröhlenden Knaben
Heiligt diesen Ort.
Der Weg hinauf zur grabgeschmückten Stätte des Tempels
Wird getreten zwischen vergilbten Rosenblättern,
Vermoderten Planken und Bahren,
Bis die lange und schwarzgekleidete Reihe
Sich tief verneigt mit Tränen.

So ging zur Ruh' von Zank und Saufgelag'
Streithansel Löfberg, deine Gattin.
Dort zum Gras hin, langhalsig und schmal,
Du starrst zurück.
Sie schied heute vom Dantobommen,
Und mit ihr alle lustigen Gelage.
Wer wird nun die Flasche führen?
Durstig war sie, und urdurstig bin ich,
Wir sind durstig alle.