Текст и перевод песни Cornelis Vreeswijk - Jo föralldel (Live)

Jo föralldel (Live)

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere
Inom ett mörker sig slutar
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv
Mer du din druva ej kryster
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vidl de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.

Ack längtansvärda och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
Bryter fromt sina pilar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal
Grälmakar Löfberg, din maka
Där dit år gräset långhalsig och smal
Du än glor tillbaka
Hon från Dantobommen skildes i dag
Och med henne alla lustiga lag
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi är torstiga alla

Jo föralldel (Live)

I darkness, our shadows teeter, my friend Movitz,
Where wealth and splendor meet their end,
Where gold and jewels turn to dust and grit,
And tales of grandeur fade so quick.
Charon beckons from the flowing river,
And thrice the gravedigger has called,
No more shall we crush the grape together,
So let us raise a stone, Movitz, my pall,
For our sister's eternal stall!

The chime of the bell, a somber sound,
The cantor stands in silent grace
As the boys' voices, sweet and unbound,
Bless this hallowed place.
The path to the temple, adorned with grief,
Is strewn with petals, withered and brief,
Rotten planks and biers.
The mourners, like a solemn reef,
Bow their heads in silent tears.

Oh, longed-for haven, now concealed,
Beneath the trees that gently sway,
Where time and death, in beauty revealed,
Transform to dust and clay.
No envy stains this sacred ground,
For happiness, so swift to abound,
Ne'er lingers round the graves.
Here, foes lay down their bitter glaives,
And break their arrows, gentle knaves.

Thus, to her rest from battles and balls,
Grumpy Löfberg's wife has gone
Where grass grows tall and shadows fall,
Her gaze still lingers on.
She's left Dantobommen's lively fray,
And with her, all our merry play.
Who'll pour the wine and fill our glass?
For she was thirsty, and so are we, alas,
We're all so thirsty now.