Текст и перевод песни Cornelis Vreeswijk - Till Svenska säkerhetspolisen SÄPO

Till Svenska säkerhetspolisen SÄPO

Jag har en förtrollad grammofon
Som spelar var stund och timma
Som ångesten breder ut sig ifrån
Som giftig rök eller dimma

Enär då min sinnesro undergräves
Har jag försökt att ehuru förgäves
För jag vet varken hur eller var
Påverka dess repertoar

Den spelar bara en enda låt
Melodin kan jag inte minnas
Den kan varken les eller gråtas åt
Hur kan en sån låt få finnas?

Vem är det som spelar? För vem? Vad vill den?
Var sitter avstägningsknappen till den?
Den låter som en kloak
Den är en märkvärdig sak

Men blir den för tråkig och för bisarr
Och pauserna alltför korta
Då plockar jag fram min gamla gitarr
Och spelar tills allt är borta

Och med ett ackord så att strängarna gråter
Hälsar jag elendet välkommen åter
Då startar den som i trans
Mot mig har den ingen chans

Spyflugor, råttor och annat smått
Är inte så trevliga heller
Men ingen lär få ett nervsammanbrott
Som hör hur illa de gnäller

Så jag låter elendet numera hållas
Det obehag som mig därvid vållas
Är helt av estetisk art
Man glömmer det ganska snart

To the Swedish Security Police SÄPO

I have a charmed gramophone
That plays every hour and moment
As anxiety spreads from it
Like poisonous smoke or mist

When my peace of mind is undermined
I have tried but in vain
For I know neither how nor where
To influence its repertoire

It plays only one song
I cannot remember the melody
It can neither be laughed at nor cried at
How can such a song exist?

Who plays it? For whom? What does it want?
Where is the off switch for it?
It sounds like a cesspool
It's a strange thing

But if it becomes too boring and bizarre
And the pauses too short
Then I take out my old guitar
And play until it's all gone

And with a chord that makes the strings cry
I welcome back the misery
Then it starts like in a trance
It has no chance against me

Blowflies, rats, and other such trifles
Are not so pleasant either
But no one will have a nervous breakdown
From hearing how badly they whine

So nowadays I let the misery be
The discomfort that it causes me
Is entirely aesthetic
One forgets it quite quickly