Текст и перевод песни Eva Dahlgren - Novemberregn

Novemberregn

Promenerar hem, novemberregn
Vid Gustav Adolfs torg
Är det mycket folk
Jag hör en massa unga pojkar genom bruset
Stå och skrika där
Att jag är inget värd

Svarta huvor över äppelröda kinder
Och de vinner

Svarta kängor taktfast trampar
Jag vet de sparkar tills de dödar mig

Vem skulle våga?
Vem skulle våga stå där ensam kvar?

Vem skulle våga?
Vem skulle våga stå där ensam kvar?

Och jag som kämpat med min rädsla
Att stå rak och aldrig vika mer
Jag slutar andas böjer huvud in i mörkret
Det tog en minut inte mer

Vem skulle våga?
Vem skulle våga stå där ensam kvar?

Vem skulle våga?
Vem skulle våga stå där ensam kvar?
Inte jag

Backar hem till söder in i porten
Och i hallen faller jag

Och timmarna går och timmarna blöder
All respekt för mig själv ligger och förblöder
De tog mig så lätt, att det ska vara så enkelt
Det är så enkelt

Men vem skulle våga?
Vem skulle våga stå där ensam kvar?

Vem skulle våga?
Vem skulle våga stå där ensam kvar?
Inte jag

November Rain

Walking home in the November rain
At Gustav Adolf's Square
It's crowded
I hear a bunch of young boys amidst the noise
Standing there yelling
That I'm worthless

Black hoodies over apple-red cheeks
And they win

Black boots stomp rhythmically
I know they'll kick until I'm dead

Who would dare?
Who would dare to stand there alone?

Who would dare?
Who would dare to stand there alone?

And I who have fought my fear
To stand tall and never back down again
I stop breathing, bow my head into the darkness
It took a minute, no more

Who would dare?
Who would dare to stand there alone?

Who would dare?
Who would dare to stand there alone?
Not me

Retreat home to the south, into the doorway
And I collapse in the hall

And the hours pass and the hours bleed
All respect for myself lies bleeding
They took me so easily, it should have been so simple
It is so simple

But who would dare?
Who would dare to stand there alone?

Who would dare?
Who would dare to stand there alone?
Not me