Текст и перевод песни Evert Taube - Balladen om Gustaf Blom - 2006 Remastered Version

Balladen om Gustaf Blom - 2006 Remastered Version

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
Vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
En man från San Fransisco, som hade mött min bror
Men det var inte detta jag skulle tala om,
Det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
Han var från Västergötland men uppfödd i Borås.
Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
Vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
Det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
I Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.
På nittitalet kom jag till New York som matros
På Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
I Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
Kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord
Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
Och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
Och när vi kom till New York så blev där rättegång,
Men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.
Jag kom i själva rushen och reste för den skull
Som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
Och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.
Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
Jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
Förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.
Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
Och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
Jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.
Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
Butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
Och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
De plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.
Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting

The Ballad of Gustaf Blom - 2006 Remastered Version

With the old Highland Rover, a boat from Aberdeen,
We lay in San Pedro, loading gasoline,
There I met in the dock at the Texaco office
A man from San Francisco who had met my brother.
But it wasn't this I was going to tell you about,
It was about the man himself, and his name was Gustaf Blom.
I smuggled him a bottle of Calvados,
He was from Västergötland but raised in Borås.
He talked with the police, and the bottle went down smooth,
We left San Pedro and drove to a bar,
It was a kind of speakeasy, but Blom was trusted
In Wilmington, Los Angeles, and Hollywood itself.
In the nineties, I came to New York as a sailor
On the Clara, said Blom, it was a barque from Mönsterås,
In the North Atlantic, we got a snowstorm from the North,
The captain, the mate, and our deck cargo, all went overboard.
As I was the oldest on deck, I took command
And sailed by the compass to Newfoundland, all went well,
And when we came to New York, there was a trial,
But I was cleared and sailed as a boatswain to Geelong.
I arrived during the rush and therefore traveled
As a digger out to Narrow Mine, I wanted to dig for gold.
I dug and I washed and took care of my business,
And when I came to Melbourne, well, then I was a millionaire.
I wanted to go sailing, I wanted to smell the sea,
I bought myself a schooner, and went to Queensland,
I started fishing for pearls, I lost my gold,
Lost half a million just for a woman's sake.
She was from Fiji Island, I fell into her net,
And twins she bore, they were two almost black children.
Then came the third boy, but he, I believe, was white.
I went to San Francisco and took the boy with me there.
There I now have my business, I have a butcher shop,
I wanted the boy to stand in the shop.
But he slept all day and drank every night.
His skin was white, his eyes blue, but his soul, it was black.
Now he sits in Sing-Sing, emaciated as a corpse,
And I walk around mourning in my bloody shop,
But my black boys from Fiji, dear sister,
They plow the blue South Seas and honor father and mother.
I think of those times, I long to go down to them,
They are almost black, but they have a happy home.
A shift in color, it doesn't really matter.