Текст и перевод песни Evert Taube - Balladen om gustav blom från borås

Balladen om gustav blom från borås

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
Vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
En man från San Francisco, som hade mött min bror
Men det var inte detta jag skulle tala om,
Det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
Han var från Västergötland men uppfödd i Borås.
Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
Vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
Det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
I Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.
På nittitalet kom jag till New York som matros
På Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
I Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
Kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord
Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
Och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
Och när vi kom till New York så blev där rättegång,
Men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.
Jag kom i själva rushen och reste för den skull
Som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
Och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.
Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
Jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
Förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.
Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
Och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
Jag for till San Francisco och tog pojken med mej dit.
Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
Butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
Och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
De plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.
Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

The Ballad of Gustav Blom from Borås

With the old Highland Rover, a boat from Aberdeen,
We lay in San Pedro, loading gasoline,
There I met in the docks, at the Texaco office,
A man from San Francisco, who had met my brother.
But that's not what I wanted to tell you about,
It's about the man himself, and his name was Gustav Blom.
I smuggled him a bottle of Calvados,
He was from Västergötland but raised in Borås.
He talked to the police and the bottle went through,
We left San Pedro and drove to a bar,
It was a kind of speakeasy, but Blom was trusted
In Wilmington, Los Angeles, and Hollywood itself.
In the nineties I came to New York as a sailor
On the Clara, said Blom, it was a bark from Mönsterås,
In the North Atlantic we got a snowstorm from the North,
The captain, the mate, and our deck cargo, all went overboard.
As I was the eldest in the crew, I took command
And sailed by the compass to Newfoundland, everything went well,
And when we arrived in New York, there was a trial,
But I was cleared and sailed as a boatswain to Geelong.
I arrived during the gold rush and traveled for that reason
As a digger out to Narrow Mine, I wanted to dig for gold.
I dug and I washed and took care of my business,
And when I came to Melbourne, well, I was a millionaire.
I wanted to go sailing, I wanted to smell the sea,
I bought myself a schooner, to Queensland I went,
I started fishing for pearls, I lost my gold,
Lost half a million just for a woman's sake.
She was from Fiji Island, I fell into her net,
And twins she had, they were two almost black children.
Then came the third boy, but he, I believe, was white,
I went to San Francisco and took the boy with me there.
There I have my business now, I have a butcher shop,
I wanted the boy to work in the store.
But he slept all day and drank every night.
His skin was white, his eyes were blue, but his soul, it was black.
Now he sits in Sing-Sing, emaciated like a corpse,
And I walk around grieving in my bloody shop,
But my black boys from Fiji, dear brother,
They plow the blue South Seas and honor their father and mother.
I think of those times, I long to go back to them,
They're almost black, but they have a happy home.
A shift in color, it doesn't matter
No, I'd rather have kind black children than white ones in Sing-Sing!