Текст и перевод песни Evert Taube - Diktaren Och Tiden

Diktaren Och Tiden

När jag har sett hur Tidens hårda hand
Förintat mästerverk från forna dar
Och krossat slott och torn till grus och sand
Och skändat brons som konstens prägel har

När hungrig ocean jag svalla såg
Mot fasta landet, sargande dess kust
Såg landet självt borttränga havets våg
Och såg förlust ge vinst och vinst förlust

Ja när jag sett att tingen växla så
Sett ting bli ingenting på en minut
Den tanken följer mig vart jag må gå
Att Tiden tar min älskade till slut.
Den tanken liknar själva dödens kval
Den väcker fruktan men ger intet val.

Om brons, om sten och jord och ändlöst hav
Förintas vid den gräns som Tiden drar
Var skall då skönheten som livet gav
En blommas styrka, finna sitt försvar?

Ack sommarns honungslena andedräkt
Vad orkar den mot kulna dagars mängd
Om stenen grusas, klippan själv blir bräckt
Och stålsmidd port av Tiden söndersprängd?

Den tanken skrämmer! Hur skall du, min skatt
Du, tidens skönsta smycke, skyddas här?
Vem hejdar Tidens anlopp, hindrar att
Han dödar Skönheten, som jag har kär
Ack, ingen om det undret ej, min vän,
Att I min sång din skönhet blommar än

När tysta tankars domstol har förhör
Med minnen ifrån flydda ungdomsdar
En ny och dyrbar tid jag då förstör
Med sorgset dröjande vid det som var

Så skyms mitt öga, ovant vid en tår
Och jag begråter ädla vänners död
Jag river upp ren läkta kärlekssår
Och rör I askan av mitt hjärtas glöd.

Jag minns på nytt den oförrätt jag glömt
Med kval på kval summerar jag till slut
Den bittra räkning livet åt mig gömt
Att nu betalas fast betald förut.
Men plötsligt minns jag dig, min vän så dyr!
Och allt utjämnas sorgen från mig flyr

Som vågor rulla in mot stenig strand
Vår levnads timmar ständigt är på språng
Förbi varann, som maskor I ett band
De ila skyndsamt mot sin undergång

Man föds till dagens ljus, men krälar ut
Mot mognad ålders vida himlarund
Strax går dess sol I moln, dess glans dör ut
Vad Tiden ger, han tar I samma stund

Hur ungdom fort skall skövlas, Tiden vet
Var skönhets panna fåras I hans spår
Själv närd av livets största hemlighet
Han skördar liv, tills intet återstår-
Och likväl skall min sång I sekler än
Trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen

The Poet and Time

When I have seen how Time's harsh hand
Destroyed masterpieces of days long past
And crushed castles and towers to dust and sand
And defaced bronze that bore art's lasting cast

When I've seen hungry oceans swell and rise
Against the steadfast land, eroding its coast
Seen the land itself repel the tide
And witnessed loss bring gain and gain bring loss

Yes, when I've seen how things can change like this
Seen things become nothing in a minute's span
This thought follows me wherever I may kiss
That Time will take my beloved in the end.
The thought resembles death's own agony
It wakes fear but offers no remedy.

If bronze, if stone, and earth, and endless sea
Are annihilated by the line Time draws
Where then shall beauty, given life by thee,
A flower's strength, find its defense and cause?

Ah, summer's honeyed breath, so soft and sweet,
What can it do against the multitude of colder days?
If stone crumbles, the cliff itself is beat,
And gates of steel by Time are torn and flayed?

This thought terrifies! How shall you, my dear,
You, Time's most beautiful jewel, be protected here?
Who halts Time's assault, who stops his spear
From killing Beauty, whom I hold so near?
Alas, no one, unless by this wondrous art, my friend,
That in my song your beauty blooms without end.

When the court of silent thoughts inquires
With memories from youthful days of yore
A new and precious time I then destroy
With mournful lingering on what came before

My eyes, unused to tears, become obscured
And I lament the death of noble friends
I tear open love's wounds, once purely cured
And stir the ashes of my heart's embers.

I recall anew the wrongs I had forgot
With pain on pain, I sum it all at last
The bitter bill that life for me begot
To be paid now, though paid for in the past.
But suddenly, I remember you, my friend so dear!
And all is balanced, sorrow disappears.

Like waves that roll upon a rocky shore
The hours of our lives are ever on the run
Past one another, like links in a chain of yore
They rush hastily towards their setting sun.

One's born to daylight, but crawls outward still
Towards maturity's vast, celestial sphere
Soon its sun is veiled, its brilliance killed
What Time gives, he takes in that same year

How youth is quickly plundered, Time well knows
Where beauty's brow is furrowed in his wake
Himself nurtured by life's greatest hidden shows
He harvests life until nothing remains to take-
And yet my song for centuries shall remain
Despite Time's cruelty, praising Creation's reign.