Текст и перевод песни Evert Taube - Fritiof Andersson

Fritiof Andersson

En sjöman ifrån Sverige, han for sig till fjärran land
På skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand
Hans namn var Fritiof Andersson, han var så glad i håg
När Ann-Charlott med förlig vind på blåa böljan låg
Med last av plank och bräder och tändstickor och stål
Och Buenos Aires det var resans mål

Att gå i Buenos Aires och spela gentleman
Jo, det är ett nöje för en ung sjöman
Men farorna de lura ej blott på böljan blå
Men akten er i sjömän för kreolskorna de små
Och hören, vad som hände vår Fritiof Andersson
En afton på Paseo de Colon

I dörren till ett hus där man spelte mandolin
Och där man dansa tango och drack vin
Där stod en senorita, men Fritiof Andersson
Han hade aldrig sett nånting som var så skönt som hon
Hon sade käckt: Diceme, es tu nombre rubion?
Han svarade: Mitt namn är Andersson

Han såg på hennes ögon och hennes svarta hår
Och hennes lilla rosenröda mun
Och hennes vita tänder och hennes bruna arm
Och hennes smala händer och hennes höga barm
Och sen tog Fritiof Andersson den flickan i famn
Så gör en sjöman när han går iland

Men Ann-Charlott har lossat och ligger segelklar
Besättningen blir kallad upp på däck
Är alle man ombord eller fattas någon än?
Så ryter nu kaptenen och räknar sina män
Men Andersson var borta och han kom ej igen
Till sjöss gick Ann-Charlott, adjöss med den

Men viljen i nu veta var den sjömannen han var
När Ann-Charlott hon låg där segelklar?
Jo, allt inunder golvet, uti det samma hus
Där han med senoritan hade levt i sus och dus
Där satt han i mörkret uti en källare
Och undra var han lagt sin portmonnä

Men luckan uti golvet den öppnades till slut
Och Fritiof Andersson fick komma ut
Där stod två långa negrer och Fritiof frågade
Var innerst i in i helsike är min portmonnä?
De skakade på huvena och ville draga kniv
Då tänkte han: Här blir ett tidsfördriv!

Då drar han av sig tröjan, så gör en svensk sjöman
Och slåss med den som bråka vill i land
Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog
Den ene mitt i skallen så han hickade och dog
Då kommer en polis och han säger: Det är nog!
Ja, svarte Andersson, det slaget tog!

Och över blå Atlanten går briggen Ann-Charlott
För fulla segel i passadens vind
Men bakom höga murar uti ett fängelse
Där sitter Fritiof Andersson, som mist sin portmonnä
I dörren till ett hus där man hör musik och sång
Står flickan på Paseo de Colon

Fritiof Andersson

A sailor from Sweden, he sailed to a distant land
On the ship Ann-Charlott from Hellvik's strand
His name was Fritiof Andersson, his heart was light and gay
As Ann-Charlott with a fair wind on the blue waves did sway
With cargo of planks and boards and matches and steel
And Buenos Aires, that was the journey's deal

To walk in Buenos Aires and play the gentleman
Oh, that is a pleasure for a young seaman
But dangers lurk not only on the ocean blue
But beware, you sailors, of the Creole girls, it's true
And listen to what happened to our Fritiof Andersson
One evening on Paseo de Colon

In the doorway of a house where they played the mandolin
And where they danced the tango and drank their wine
There stood a senorita, but Fritiof Andersson
He had never seen anything as beautiful as she was then
She boldly said: "Diceme, es tu nombre rubion?"
He answered: "My name is Andersson"

He looked at her eyes and her raven hair
And her little rose-red mouth so fair
And her white teeth and her brown arm's grace
And her slender hands and her high bosom's space
And then Fritiof Andersson took the girl in his embrace
That's what a sailor does when he goes ashore, my dear

But Ann-Charlott is unloaded and ready to set sail
The crew is called upon the deck to hail
Are all men aboard or is someone missing still?
So roars the captain now, counting his men with a thrill
But Andersson was gone and he did not return again
To sea went Ann-Charlott, farewell to him, amen

But do you want to know where that sailor he was then
When Ann-Charlott lay there ready to sail again?
Well, under the floor, in that very same house
Where he with the senorita had lived in luxury and rouse
There he sat in the darkness within a cellar's hold
And wondered where he had left his wallet, I am told

But the trapdoor in the floor finally opened wide
And Fritiof Andersson was allowed to step outside
There stood two tall negroes and Fritiof did inquire
Where in the hell is my wallet, set my mind on fire?
They shook their heads and wanted to draw their knives so keen
Then he thought: This will be a pastime unforeseen!

Then he takes off his shirt, that's what a Swedish sailor does
And fights with anyone who wants to make a fuss
And the knives they flashed, but Andersson he struck
One right in the skull so he hiccuped and went kaput
Then comes a policeman and he says: That's enough, I say!
Yes, answered Andersson, that blow surely did slay!

And over the blue Atlantic, the brig Ann-Charlott goes
With full sails in the trade wind that blows
But behind high walls within a prison cell
There sits Fritiof Andersson, who lost his wallet, oh well
In the doorway of a house where music and singing flow
Stands the girl on Paseo de Colon, you know