Текст и перевод песни Fred Åkerström - Luffarevisa

Luffarevisa

När vårens vindar rista
I knopparna som brista
Då vill man ut och kvista
Och bli som barn på nytt
Då axlar jag min mara
Allt uti solen klara
Och glädes att få fara
Ifrån min trånga hytt

Jag vandrar i den vida ring
Vårt långa land och rike kring
Fastän jag äger ingenting
Så sjunger jag ändå
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Man glömmer lätt sin fattigdom
Om himmelen är blå

Men blåser hårda vindar
Igenom molnens grindar
Och björkar, aspar, lindar
De ställa sig på lut
Om ändlös lång är vägen
Då får man ta ut segen
Och gina över tegen
Så tar väl vägen slut

Och träffar jag en flicka
Som vet att väl sig skicka
Så stannar jag en vicka
Allt hos den ljuva ros
Om sen hon börjar ula
Och tjuta i sin kula
Och säjer "dröj en smula"
Då drager jag min kos

Ty ingenting får hindra mej
En ska väl inte binda sej
Om så de runt mej linda sej
Min frihet än jag rår
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Ajöss min sista egendom
Till nästa vän jag går

Men kommer gula hösten
Med skrovlig rost i rösten
Då är det slut med trösten
Och grusat allt mitt hopp
Det brummar i var fura
Och alla himlar skura
Och käderna blir sura
Och häfta på min kropp

Men man ska vara lugn och klar
Och visa att man är en karl
Det finns nog dom som värre har
Än jag i all min brist
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Och klaga är en ynkedom
Om dagen den är trist

Om den som visan skrivit
Det är en man som givit
Sej helt åt luffarlivet
Med påken i sin hand
När vårens vindar fara
Då axlar han sin mara
Och drar i solen klara
Runt hela Sveriges land

Han byter ej med herrarna
Som vräka sig i kärrorna
Allt efter feta märrarna
I överflöd och glans
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Har han sin största rikedom
I sol och vindars glans

Vagabond's Song

When the spring breezes carve
Into the buds that burst
Then one wants to get out and branch out
And become like a child again
Then I shoulder my horse
All in the bright sunshine
And rejoice to go
From my cramped hut

I wander in the wide ring
Through our long land and kingdom
Although I own nothing
I still sing
When all roads lead to Rome
In green or beautiful flower
One easily forgets one's poverty
If the sky is blue

But if strong winds blow
Through the cloud gates
And birches, aspens, lindens
They stand at attention
If the way is infinitely long
Then one must take it easy
And walk over the fields
Then the way will end

And if I meet a girl
Who knows how to behave well
Then I'll stop for a moment
All at the lovely rose
If then she starts to howl
And whimper in her ball
And says "linger for a while"
Then I'll leave

Because nothing must hinder me
One must not bind oneself
Even if they wrap themselves around me
My freedom I still command
When all roads lead to Rome
In green or beautiful flower
Farewell my last property
To the next friend I go

But when the yellow autumn comes
With a hoarse rust in its voice
Then it's the end of comfort
And all my hope is shattered
In every pine tree it buzzes
And all the heavens scrub
And the chains get sour
And fastens on my body

But one must be calm and clear
And show that one is a man
There are probably those who have worse
Than I in all my want
When all roads lead to Rome
In green or beautiful flower
And complaining is a misery
If the day is gloomy

If he who wrote the song
It is a man who gave
Himself entirely to the vagrant life
With a stick in his hand
When the spring winds blow
Then he shoulders his horse
And travels in the bright sun
Around the whole of Sweden

He does not exchange with the gentlemen
Who swagger in the carts
After fat mares
In abundance and splendour
When all roads lead to Rome
In green or beautiful flower
He has his greatest wealth
In the sun and wind's splendor