Текст и перевод песни Fred Åkerström - Märk hur vår skugga

Märk hur vår skugga

Märk hur vår skugga,
Märk, Movitz mon frere
Inom ett mörker sig slutar
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv
Mer du din druva ej kryster
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv

Gravsten över vår syster!

Ack längtansvärda och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet en ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;

Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
Bryter fromt sina pilar.
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen opp
Till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,

Multnade plankor och bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.

Så gick till vila,
Från slagsmål och bal
Grälmakar Löfberg, din maka
Där dit åt gräset långhalsig och smal
Du än glor tillbaka
Hon från Dantobommen skildes i dag
Och med henne alla lustiga lag
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi är torstiga alla

мрак, как наша тень

My heart is in darkness,
My friend, my brother,
As we journey onward together,
Where gold and purple turn to dust,
And wealth becomes a mere crust.
Charon beckons from the river's flow,
And the gravedigger awaits, his shovel aglow,
No more shall you press the grapes,
So let us raise a stone, my brother, to mark her last embrace.

Grave stone over our sister!

Oh, longed-for and hidden shelter,
Beneath the whispering branches,
Where time and death unite in beauty,
And life's journey ends.
No envy seeks your path,

For happiness, so swift in flight,
Ne'er lingers near the graves,
No enemy, armed with spite,
Breaks his arrows here.
The small bell tolls, the great bell chimes,
The cantor stands in the gate,
And at the boys' entreating hymns,
The place is hallowed.
The path up
To the temple's tomb-adorned town
Is trodden through the yellowing leaves of roses,

Rotting planks and biers,
Till the long, black-clad line
Bows deeply with tears.

So laid to rest,
From brawls and ball,
Scolding Lofberg, your mate
Where the grass grows tall and thin,
You still gaze back.
She left the Dantobom today,
And with her, all the merry play.
Who will now command the bottle?
Thirsty was she, and thirsty am I,
We all are thirsty.