Rallarevisa - Fred Åkerström перевод на немецкий

Rallarevisa

Han var en fattig rallare i Sveriges långa land
Som baxat sten och burit räls och schaktat grus och sand,
Som sovit i baracker uti Kiruna och Sveg,
Som älskades och hatades, ty stormig var hans väg.
Och Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn,
Och aldrig ska det glömmas ifrån Sveg till Simrishamn.

I rök och damm han bröt sig fram med slägga och med spett,
Och på hans stråt blev marken våt av tårar, blod och svett.
Och mången fager tärna, som hans slöt uti sin famn.
Hon tappade förnuft och sans och viskade hans namn:
"O Johan Alfred Johansson, du är en härlig man,
Du gör precis rakt som du vill – och Jösses vad du kan!"

Han handskades med kort och sprit, med krut och dynamit
Och söp och slogs och jobbade med samma sega flit.
När knivar blänkte vasst och kallt och vasst i månens bleka sken,
Då stod han lugnt, hans slag föll tungt var gång som smockan ven.
Ty Johan Alfred Johansson han var en modig man,
Och den som inte stannade han flydde och försvann.

I Narvik och i Boden, Vilhelmina, Östersund,
I Orsa, Sveg och Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
Berättas det i bygderna om allt vad han har gjort
Med hacka och med spade och med flaskor och med kort.
Och mången gammal flamma går och drömmer än idag
Om Johan Alfred Johansson och om hans rallarlag.

Men nu så är han borta ifrån slagsmål och från knog.
Han hängde sig i våras i en tall i Årsta skog.
Han gick sin väg från gikt och värk, från fattigdom och nöd
– För Johan Alfred var det kanske en naturlig död –
Men aldrig ska man glömma uti Sveg och Nynäshamn
Att Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn.

Gleisarbeiterlied

Er war ein armer Gleisarbeiter im langen Land Schweden
Der Steine wuchtete und Schienen trug und Kies und Sand schaufelte,
Der in Baracken schlief in Kiruna und Sveg,
Der geliebt und gehasst wurde, denn stürmisch war sein Weg.
Und Johan Alfred Johansson, das war sein stolzer Name,
Und niemals wird er vergessen werden von Sveg bis Simrishamn.

In Rauch und Staub bahnte er sich seinen Weg mit Vorschlaghammer und Spitzhacke,
Und auf seinem Pfad wurde der Boden nass von Tränen, Blut und Schweiß.
Und manches hübsche Mädel, das er in seine Arme schloss,
Verlor Verstand und Sinne und flüsterte seinen Namen:
"Oh Johan Alfred Johansson, du bist ein herrlicher Mann,
Du machst genau, was du willst – und, meine Güte, was du alles kannst!"

Er hantierte mit Karten und Schnaps, mit Pulver und Dynamit
Und soff und schlug sich und arbeitete mit dem gleichen zähen Fleiß.
Wenn Messer blitzten scharf und kalt im blassen Mondschein,
Dann stand er ruhig, seine Schläge fielen schwer, jedes Mal wenn die Faust einschlug.
Denn Johan Alfred Johansson, er war ein mutiger Mann,
Und wer nicht stehen blieb, der floh und verschwand.

In Narvik und in Boden, Vilhelmina, Östersund,
In Orsa, Sveg und Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
Erzählt man sich in den Gegenden von allem, was er getan hat
Mit Hacke und mit Spaten und mit Flaschen und mit Karten.
Und manche alte Flamme geht und träumt noch heute
Von Johan Alfred Johansson und von seiner Gleisarbeitertruppe.

Aber nun ist er fort von Schlägereien und von harter Arbeit.
Er erhängte sich im Frühling an einer Kiefer im Årsta Wald.
Er ging seinen Weg von Gicht und Schmerz, von Armut und Not
– Für Johan Alfred war es vielleicht ein natürlicher Tod –
Aber niemals soll man vergessen in Sveg und Nynäshamn
Dass Johan Alfred Johansson, das war sein stolzer Name.