Текст и перевод песни Fred Åkerström - Rallarevisa

Rallarevisa

Han var en fattig rallare i Sveriges långa land
Som baxat sten och burit räls och schaktat grus och sand,
Som sovit i baracker uti Kiruna och Sveg,
Som älskades och hatades, ty stormig var hans väg.
Och Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn,
Och aldrig ska det glömmas ifrån Sveg till Simrishamn.

I rök och damm han bröt sig fram med slägga och med spett,
Och på hans stråt blev marken våt av tårar, blod och svett.
Och mången fager tärna, som hans slöt uti sin famn.
Hon tappade förnuft och sans och viskade hans namn:
"O Johan Alfred Johansson, du är en härlig man,
Du gör precis rakt som du vill – och Jösses vad du kan!"

Han handskades med kort och sprit, med krut och dynamit
Och söp och slogs och jobbade med samma sega flit.
När knivar blänkte vasst och kallt och vasst i månens bleka sken,
Då stod han lugnt, hans slag föll tungt var gång som smockan ven.
Ty Johan Alfred Johansson han var en modig man,
Och den som inte stannade han flydde och försvann.

I Narvik och i Boden, Vilhelmina, Östersund,
I Orsa, Sveg och Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
Berättas det i bygderna om allt vad han har gjort
Med hacka och med spade och med flaskor och med kort.
Och mången gammal flamma går och drömmer än idag
Om Johan Alfred Johansson och om hans rallarlag.

Men nu så är han borta ifrån slagsmål och från knog.
Han hängde sig i våras i en tall i Årsta skog.
Han gick sin väg från gikt och värk, från fattigdom och nöd
– För Johan Alfred var det kanske en naturlig död –
Men aldrig ska man glömma uti Sveg och Nynäshamn
Att Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn.

Rallarevisa

He was a poor navvy in Sweden's long land
Who carried stones and rails and dug gravel and sand,
Who slept in barracks in Kiruna and Sveg,
Who was loved and hated, for stormy was his way.
And Johan Alfred Johansson was his proud name,
And it shall never be forgotten from Sveg to Simrishamn.

In smoke and dust he broke through with sledgehammer and crowbar,
And on his street the ground was wet with tears, blood and sweat.
And many a fair maiden, whom he held in his arms.
She lost her reason and sense and whispered his name:
"O Johan Alfred Johansson, you are a wonderful man,
You do exactly as you please - and my, how you can!"

He handled cards and booze, with gunpowder and dynamite
And drank and fought and worked with the same tough diligence.
When knives flashed sharp and cold and sharp in the pale moonlight,
Then he stood calmly, his blows fell heavily every time the punch came.
Because Johan Alfred Johansson he was a brave man,
And whoever didn't stop he fled and disappeared.

In Narvik and in Boden, Vilhelmina, Östersund,
In Orsa, Sveg and Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
They tell in the countryside about everything he has done
With hoe and shovel and with bottles and with cards.
And many an old flame still walks and dreams today
About Johan Alfred Johansson and his navvy team.

But now he is away from fighting and brawling.
He hanged himself in the spring in a pine in Årsta forest.
He left his way from gout and pain, from poverty and misery
– For Johan Alfred it was perhaps a natural death –
But it will never be forgotten in Sveg and Nynäshamn
That Johan Alfred Johansson was his proud name.