Текст и перевод песни Fred Åkerström - Rallarevisa

Rallarevisa

Han var en fattig rallare i Sveriges långa land
Som baxat sten och burit räls och schaktat grus och sand,
Som sovit i baracker uti Kiruna och Sveg,
Som älskades och hatades, ty stormig var hans väg.
Och Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn,
Och aldrig ska det glömmas ifrån Sveg till Simrishamn.

I rök och damm han bröt sig fram med slägga och med spett,
Och på hans stråt blev marken våt av tårar, blod och svett.
Och mången fager tärna, som hans slöt uti sin famn.
Hon tappade förnuft och sans och viskade hans namn:
"O Johan Alfred Johansson, du är en härlig man,
Du gör precis rakt som du vill – och Jösses vad du kan!"

Han handskades med kort och sprit, med krut och dynamit
Och söp och slogs och jobbade med samma sega flit.
När knivar blänkte vasst och kallt och vasst i månens bleka sken,
Då stod han lugnt, hans slag föll tungt var gång som smockan ven.
Ty Johan Alfred Johansson han var en modig man,
Och den som inte stannade han flydde och försvann.

I Narvik och i Boden, Vilhelmina, Östersund,
I Orsa, Sveg och Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
Berättas det i bygderna om allt vad han har gjort
Med hacka och med spade och med flaskor och med kort.
Och mången gammal flamma går och drömmer än idag
Om Johan Alfred Johansson och om hans rallarlag.

Men nu så är han borta ifrån slagsmål och från knog.
Han hängde sig i våras i en tall i Årsta skog.
Han gick sin väg från gikt och värk, från fattigdom och nöd
– För Johan Alfred var det kanske en naturlig död –
Men aldrig ska man glömma uti Sveg och Nynäshamn
Att Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn.

La Ballade du Rallié

Il était un pauvre rallié dans la longue terre de Suède
Qui a porté des pierres, des rails et creusé du gravier et du sable,
Qui a dormi dans des baraques à Kiruna et Sveg,
Qui a été aimé et détesté, car son chemin était orageux.
Et Johan Alfred Johansson était son nom fier,
Et il ne sera jamais oublié de Sveg à Simrishamn.

Dans la fumée et la poussière, il s'est frayé un chemin avec un marteau et un pic,
Et sur sa paille, le sol était mouillé de larmes, de sang et de sueur.
Et bien des belles filles, qu'il a serrées dans ses bras.
Elle a perdu la raison et la sagesse et a murmuré son nom :
« O Johan Alfred Johansson, tu es un homme merveilleux,
Tu fais exactement ce que tu veux, et mon Dieu, comme tu es capable ! »

Il jouait aux cartes et buvait de l'alcool, avec de la poudre et de la dynamite
Et il buvait, se battait et travaillait avec la même ténacité.
Lorsque les couteaux brillaient, vifs et froids, sous la pâle lueur de la lune,
Il se tenait calme, ses coups étaient lourds chaque fois que le coup de poing sonnait.
Car Johan Alfred Johansson était un homme courageux,
Et celui qui ne s'arrêtait pas s'enfuyait et disparaissait.

À Narvik et à Boden, Vilhelmina, Östersund,
À Orsa, Sveg et Hede, Bollnäs, Ljusdal, Hagalund
On raconte dans les villages tout ce qu'il a fait
Avec une pioche et une pelle, avec des bouteilles et des cartes.
Et bien des vieilles flammes rêvent encore aujourd'hui
De Johan Alfred Johansson et de sa bande de ralliés.

Mais maintenant, il est parti des bagarres et des poings.
Il s'est pendu au printemps dans un pin dans la forêt d'Årsta.
Il est parti de la goutte et des douleurs, de la pauvreté et de la misère
- Pour Johan Alfred, c'était peut-être une mort naturelle -
Mais on ne doit jamais oublier à Sveg et à Nynäshamn
Que Johan Alfred Johansson était son nom fier.