Trubaduren - Fred Åkerström перевод на немецкий

Trubaduren

Grevinnan, hon satt vid ett fönster
Hon satt i sin jungfrubur
I nattrock med gyllene mönster
Då kom där en glad trubadur

"Kom in här och spela en visa!
Min man är i främmande land."
"Din skönhet, min fru, vill jag prisa
Om du ger mig ditt hjärta och hand."

Grevinnann hon vred sina händer
"Min man, han är borta, min vän
Han krigar i främmande länder
Och kommer väl aldrig igen

Kom in här och spela en visa
Så sorgsen jag är i mitt sinn"
"Din skönhet, min fru, vill jag prisa"
Sa sångarn och klättrade in

Han knäppte på lutan och sade:
"Ack, ge mig ditt hjärta och hand"
Och runt omkring livet hon hade
Ett ronsenrött sidenband

Det tog hon och gav trubaduren
Att sätta på lutan sin
Då hördes det steg i tamburen
Och greven själv trädde in

Och greven, han skramla med svärdet
Och skratta ett vansinnigt skratt
Och sade: "Min sköna, hur är det?
Min nådiga, hur är det fatt?

Vem fan är den där figuren?
Vad gör han i grevens härd?"
Och han pekade på trubaduren
Med sitt långa, blodiga svärd

Grevinnan, som nyss hade dånat
Hon sade: "Det är ju en narr
Och alldeles nyss har han lånat
Ett band till sin gamla gitarr"

"Det där låter fasen så troligt"
Sa greven och mönstrade dem
"O, Rickard", sa hon, "så roligt
Så roligt att du kom hem."

"Å, jaså, förlåt, lilla flickan"
Sa' greven och strök hennes kind
Men trubaduren, han gick, han
Och hängde sig oppe på vinn'

Och liksom av änglar buren
Till ett annat och sällare land
Där svävade trubaduren
I ett rosenrött sidenband

Der Troubadour

Die Gräfin, sie saß an einem Fenster,
Sie saß in ihrem Jungfrauenkäfig,
Im Nachthemd mit goldenen Mustern,
Da kam dort ein fröhlicher Troubadour.

"Komm herein und spiele ein Lied!
Mein Mann ist in einem fremden Land."
"Deine Schönheit, meine Dame, will ich preisen,
Wenn du mir dein Herz und deine Hand gibst."

Die Gräfin, sie rang ihre Hände,
"Mein Mann, er ist fort, mein Freund,
Er kämpft in fremden Ländern
Und kommt wohl niemals wieder.

Komm herein und spiele ein Lied,
So traurig bin ich in meinem Sinn."
"Deine Schönheit, meine Dame, will ich preisen",
Sagte der Sänger und kletterte hinein.

Er zupfte an der Laute und sagte:
"Ach, gib mir dein Herz und deine Hand."
Und um ihr liebliches Leben hatte sie
Ein rosenrotes Seidenband.

Das nahm sie und gab es dem Troubadour,
Um es an seine Laute zu binden.
Da hörte man Schritte im Vorzimmer,
Und der Graf selbst trat ein.

Und der Graf, er rasselte mit dem Schwert
Und lachte ein wahnsinniges Lachen
Und sagte: "Meine Schöne, wie steht es?
Meine Gnädigste, was ist los?

Wer zum Teufel ist diese Figur?
Was macht er im Herd des Grafen?"
Und er zeigte auf den Troubadour
Mit seinem langen, blutigen Schwert.

Die Gräfin, die gerade noch ohnmächtig geworden war,
Sie sagte: "Es ist ja nur ein Narr,
Und gerade eben hat er sich
Ein Band für seine alte Gitarre geliehen."

"Das klingt verdammt nochmal plausibel",
Sagte der Graf und musterte sie.
"Oh, Richard", sagte sie, "wie schön,
Wie schön, dass du nach Hause gekommen bist."

"Ach so, entschuldige, kleines Mädchen",
Sagte der Graf und strich ihr über die Wange.
Aber der Troubadour, er ging, er
Und erhängte sich oben auf dem Dachboden.

Und wie von Engeln getragen
In ein anderes und seligeres Land,
Dort schwebte der Troubadour
In einem rosenroten Seidenband.