Tiggaren från Luossa - Governor Andy перевод на немецкий

Tiggaren från Luossa

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring
Omkring lägerelden hörde de hans sång
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
Om sin längtan sjöng han hela natten lång:

Ja det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt
Hören, något går och viskar, går och lockar mig och beder
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand
Om de vildaste havens vila har jag drömt
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land
Där det käraste vi kände skall bli glömt

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka
Ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka
Och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och Gud

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt
Redde hon med mjuka händer ömt vårt bo
Hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt
Och jag fördes bort av anden att få ro

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkel fjärran
Och min rätta väg är hög och underbar
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder
Där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder
Mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd

Följ mig broder bortom bergen, med dess stilla svala floder
Där allt havet som är långsamt, inom berg omkrans av berg
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder
Mitt i guldomstänkta dimmor, i en rosenmantel klädd

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda
Må vi vara mil från livet innan morgonen är full
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
Led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga
Där i vila multna vraken och de trötta män få ro
Aldrig hörda höga sånger, likt fiolers ekon sjunga
Under valv där evigt unga barn av saligheten bo

Der Bettler von Luossa

Um den Bettler von Luossa saß das ganze Volk im Kreis
Um das Lagerfeuer hörten sie sein Lied
Und von Bettlern und Wandersleuten und von wunderbaren Dingen
Von seiner Sehnsucht sang er die ganze Nacht lang:

Ja, da ist etwas jenseits der Berge, jenseits der Blumen und des Gesangs
Da ist etwas hinter den Sternen, hinter meinem heißen Herzen
Hört, etwas geht und flüstert, geht und lockt mich und bittet
Komm zu uns, denn diese Erde, sie ist nicht dein Reich

Ich habe dem stillen Wellenschlag am Strand gelauscht
Von der Ruhe der wildesten Meere habe ich geträumt
Und im Geiste bin ich zum formlosen Land geeilt
Wo das Liebste, das wir kannten, vergessen sein wird

Zu einer wilden und ewigen Sehnsucht wurden wir von blassen Müttern geboren
Aus der Geburtsqual der Sorge stieg unser erster Klageschrei
Wurden wir auf Berge und Ebenen geworfen, um herumzutollen und zu spielen
Und wir spielten Elch und Löwe, Schmetterling, Bettler und Gott

Saß ich still an ihrer Seite, sie, deren Herz wie meines war
Bereitete sie mit weichen Händen zärtlich unser Nest
Hörte ich mein Herz rufen: Was du besitzt, ist nicht dein
Und ich wurde vom Geist hinweggeführt, um Ruhe zu finden

Was ich liebe, ist jenseits und verborgen in dunkler Ferne
Und mein rechter Weg ist hoch und wunderbar
Und ich werde mitten im Lärm dazu verlockt, vor dem Herrn zu beten
Nimm alle Erde hinweg, ich will besitzen, was niemand, niemand hat

Folge mir, Bruder, jenseits der Berge, zu den stillen, kühlen Flüssen
Wo das ganze Meer langsam einschläft in einem von Bergen umkränzten Bett
Irgendwo jenseits des Himmels ist mein Heim, habe ich meine Mutter
Mitten in goldbestäubten Nebeln, in einen Rosenmantel gekleidet

Folge mir, Bruder, jenseits der Berge, mit seinen stillen, kühlen Flüssen
Wo das ganze Meer, das langsam ist, in Bergen, umkränzt von Bergen
Irgendwo jenseits des Himmels ist mein Heim, habe ich meine Mutter
Mitten in goldbestäubten Nebeln, in einen Rosenmantel gekleidet

Mögen die schwarzen, salzigen Wasser fieberrote Wangen kühlen
Mögen wir meilenweit vom Leben sein, bevor der Morgen ganz anbricht
Nicht von dieser Welt war ich, und unendliche Mühsal
Litt ich um meiner Unruhe, Untreue und meiner heißen Liebe willen

An einem muschelbesäten Meeresstrand steht ein Tor aus schweren Rosen
Dort verwesen in Ruhe die Wracks, und die müden Männer finden Rast
Nie gehörte hohe Lieder, gleich Violinen-Echos, singen
Unter Gewölben, wo ewig junge Kinder der Seligkeit wohnen