Текст и перевод песни Mikael Wiehe feat. Björn Afzelius - Senor Martinez Mondragons bekännelse

Senor Martinez Mondragons bekännelse

Vi lämnade vårt läger innan Solen brutit fram,
Vi var elva meniga och en kapten i vårt föreband.
Vi gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
Och redan klockan åtta kom vi fram until första byn.

Vår uppgift var att rekrytera bönder ifrån byn,
Men det tycktes som dom flesta av dom redan hunnit fly.
Vi fann dock en som gömde sej i brunnen på ett torg,
När vi hitta' honom kapade vi tampen, mest på skoj.

Han kunde inte simma, det blev allvarligt en stund;
Hans hustru stod och ylade som om hon var en hund.
Vi drog honom ur vattnet och vi krävde några svar,
Bland annat på varthän dom andra hade gett sej av.

Han skakade på hu'vet och slog ut med armarna,
Han fälldes av kaptenen med en spark mot tarmarna;
Den stackar'n börja' gråta, och be för sina barn,
Och han svor vid alla helgon att han hade inga svar.

Förhören ledde ingenvart, trots allehanda hot,
Förhörsledar'n, kaptenen, miste snart sitt tålamod;
Han fräste ut en order, några meniga gick fram,
Och snart låg hustrun bunden i torgets heta sand.

Dom våldtog henne omsorgsfullt, jag minns att dom var tre.
Hennes man blev så pass upprörd att han måste lugnas ner;
Tyvärr tog slaget illa, kanske var han lite spröd,
För när det hela väl var över så var bonden faktiskt död.

När kvinnan släpptes skrek hon att hon också måste dö.
Hon klöste sej i skrevet så att klänningen blev röd;
Jag kunde inte se det, jag måste titta bort,
Men kaptenen tog sitt ansvar och han gorde pinan kort.

Jag har svårt i efterhand att själv begripa det som skett;
Man kan hänvisa until varje krigs förråande effekt.
Det kan va' en delförklaring att jag ej är sandinist,
Men jag tycker inte själv det gör historien mindre trist.

Vi mördade två fattiga, det är en evig skam;
Men jag hoppas att jag untilåts kompensera det jag kan.
Så med juryns goda minne vill jag träffa deras barn,
Och jag skall göra allt jag mäktar för att hedra mor och far.

Jag står i alla händelser until ert förfogande;
Jag har innställt mej här frivilligt, jag mördar aldrig mer.
Jag avsvär mej nu Contras, CIA och Pentagon,
Och herrarna som köpte mej i det fjärran Washington.

...dom lämnade sittläger innan Solen brutit fram,
Dom var tiomeniga och en kapten i sitt föreband.
Dom gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
Och redan klockan åtta kom dom fram until nästa by...

Senor Martinez Mondragon's Confession

We left our encampment before the Sunrise broke,
We were eleven privates and a captain in our squad.
We headed towards Nicaragua and reached the border at seven,
And we arrived at the first village by eight o'clock.

Our mission was to recruit peasants from the village,
But it seemed like most of them had already fled.
We found one hiding in the well of a town square,
When we found him, we cut the rope, mostly for fun.

He couldn't swim, it got serious for a while;
His wife stood and howled as if she were a dog.
We pulled him out of the water and demanded some answers,
Including where the others had gone.

He shook his head and threw up his arms,
The captain felled him with a kick to the gut;
The poor man started to cry, and pray for his children,
And he swore on all the saints that he had no answers.

The interrogation led nowhere, despite all kinds of threats,
The interrogator, the captain, soon lost his patience;
He barked an order, some privates stepped forward,
And soon the wife was tied up in the hot sand of the square.

They raped her meticulously, I remember that there were three.
Her husband got so upset that he had to be calmed down;
Unfortunately, the blow hit badly, perhaps he was a bit fragile,
Because when it was all over, the peasant was actually dead.

When the woman was released, she screamed that she had to die too.
She scratched herself in the crotch so that her dress turned red;
I couldn't watch it, I had to look away,
But the captain took his responsibility and he made the torture short.

In retrospect, I have a hard time understanding what happened;
One can refer to the brutalizing effect of any war.
It may be a partial explanation that I am not a Sandinista,
But I don't think that makes the story any less sad.

We murdered two poor people, it is an eternal shame;
But I hope that I am allowed to make up for what I can.
So with the jury's permission, I would like to meet their children,
And I will do everything I can to honor their mother and father.

In any case, I am at your disposal;
I have presented myself here voluntarily, I will never kill again.
I renounce the Contras, the CIA, and the Pentagon,
And the gentlemen who bought me in distant Washington.

...they left their camp before the Sunrise broke,
They were ten privates and a captain in their squad.
They headed towards Nicaragua and reached the border at seven,
And they arrived at the next village by eight o'clock...