Текст и перевод песни Mikael Wiehe - 55

55

55 år gammal
55, 55...

55 år gammal
Klockan är tre
Jag vaknar mitt i natten
Jag kan inte ligga här mer
Jag stiger upp ur min säng
Och tar på mina kläder
Smyger ut ur mitt sovrum
Lätt som en fjäder

Min hustru framför datorn
I rummet bredvid
Koncentrerar sej på skärmen
Som om hennes liv stod på spel
Hon sitter i sin morgonrock
Med hörlurar på
Hon märker inte
Att jag går

55 år gammal...

55 år gammal
Jag går hemifrån
Jag går ut genom dörren
Utan att vända mej om
Jag går ut över gräsmattan
Jag går in ibland träden
Det här är den gamla
Vanliga vägen

Jag går förbi fotbollsplanen
Där mina barn spela' boll
Jag går förbi Stadsteatern
Där jag aldrig fick nån roll
Jag går förbi skolan
Där jag till slut blev student
Jag går förbi biblioteket
Som står bommat och stängt

Jag går förbi statsministerns
Omskrivna bostad
Jag går förbi ett par soptunnor
Där nån står och rotar
Jag går förbi kasinot
Där lyser det än
Jag går förbi parken som anlas
För många kungar sen

55 år gammal...

55 år gammal
Jag strövar i natten
Jag går längs kanalens
Smutsbruna vatten
Jag går förbi hotellet
Jag går över bron
Sen är jag framme
Vid stans järnvägstation

Jag står där rätt länge
Jag längtar till värmen
Jag ser på tidtabellen över tågen
Som går långt ut i världen
Jag tänker på livet
Som jag har levt det tills nu
Jag tänker på hur livet
Skulle kunna se ut

55 år gammal...

55 år gammal
Jag går hem igen
Längs tomma gator
Där allt är stängt
Förbi den fete kungen
Som sitter staty på sin feta häst
Över det stora torget
Där allt är släckt

Jag går förbi torrlagda fontäner
Med gubbar som gapar
Jag svänger om hörnet
In på min egen gata
Hittar nyckeln, öppnar dörren
Smyger in i mitt rum
Klär av mej, lägger mej
Allt är lugnt

Min hustru framför datorn
I rummet bredvid
Koncentrerar sej på skärmen
Som om hennes liv stod på spel
Hon sitter i sin morgonrock
Med hörlurarna av
Hon märker inte
Att jag är tillbaks

55

55 years old
55, 55...

55 years old
It is three o'clock
I wake up in the middle of the night
I can't lie here anymore
I get out of my bed
And put on my clothes
Sneak out of my bedroom
Light as a feather

My wife in front of the computer
In the next room
Focusing on the screen
As if her life depended on it
She is sitting in her dressing gown
With headphones on
She doesn't notice
That I'm leaving

55 years old...

55 years old
I leave home
I go out the door
Without turning around
I walk across the lawn
I go among the trees
This is the old
Familiar path

I pass the soccer field
Where my children played ball
I pass by the City Theater
Where I never got a role
I pass by the school
Where I finally became a student
I pass by the library
Which is closed and locked

I pass by the prime minister's
Well-known residence
I pass by a couple of trash cans
Where someone is digging
I pass by the casino
Where the lights are still on
I pass by the park that was planted
For many kings ago

55 years old...

55 years old
I roam at night
I walk along the canal's
Dirty brown water
I pass by the hotel
I cross the bridge
Then I have arrived
At the city's train station

I stand there for a long time
I yearn for the warmth
I look at the train timetable
That goes far out into the world
I think about life
As I have lived it until now
I think about how life
Could be

55 years old...

55 years old
I go home again
Along empty streets
Where everything is closed
Past the fat king
Who sits like a statue on his fat horse
Over the large square
Where everything is dark

I pass by dry fountains
With gaping old men
I turn the corner
Into my own street
Find the key, open the door
Sneak into my room
Undress, lie down
All is quiet

My wife in front of the computer
In the next room
Focusing on the screen
As if her life depended on it
She is sitting in her dressing gown
With the headphones off
She doesn't notice
That I am back