Текст и перевод песни Mikael Wiehe - Det Sorgliga Sändebudet

Det Sorgliga Sändebudet

Det var en gång ett sändebud
Med sorgliga besked
Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden
När man fråga' var han kom ifrån
Så peka' han och teg
För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll
Det var där, han helst höll till
Det var alltid dit, han sökte sej tillbaka
Men en dag steg han fram med en lapp
Där det stod med spretig stil:
Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden
Och haven gled isär
Och han mötte bara vrede och förtvivlan
Och nån fick säg' dom enkla ord
Som lyste upp hans själ:
Har du inget gott att säg' så kan du tiga

The Sad Messenger

There once was a messenger with
Grievous news to bear
And a gaze that never lifted from the ground
When asked where he had come from,
He would point and remain silent
For his lips could not form the words

He resided in a cellar
That was where he preferred to be
That was there he would always seek refuge
But one day he emerged with a note
In which he had written with shaky hand:
I swear that I can feel the ground quake

And the leaves fall from the trees
And the oceans cleave asunder
And he met with only fury and despair
And someone had to utter the simple words
Which illuminated his soul:
If you have nothing good to say, then be silent