Текст и перевод песни Mikael Wiehe - Sista Brevet Hem

Sista Brevet Hem

I maj var vädret ljuvligt
Och stan var full av liv
Folk hurrade på gatorna
När vi marscherade förbi
Vår tro var utan fläckar
Vårt hopp var utan gräns
Vi hade inte lärt oss än
Hur nederlaget känns

I juni skärptes striderna
Dom besköt oss varje dag
Och några lämna' staden
Men dom flesta stanna' kvar
Vi hoppades på morgondan
Och trodde, den var vår
Fastän några kanske tvivlade
Så stanna' dom ändå

I juli kom attacken
Vi slogs från hus till hus
Och långsamt maldes staden ner
Till en blodig hög av grus
Vi slogs med allt vi hade
Vi kämpade som djur
Men lyckan hade lämnat oss
Nu var det deras tur

September kom med kyla
Vi gick mot nederlag
Vi såg det allihopa
Vi såg det all'es klart
Det fanns ingenstans att fly till
Så ingen gav sej av
Vi kunde bara dö för det
Vi trodde var vår sak

Idéer lär visst aldrig dö
Det har jag läst nånstans nån gång
Med det är svårt att riktigt veta
Hur det egentli'n är med sånt
För egen del så kan jag bara
Säkert säg' en sak:
Jag hoppas inte längre
Men tron, den har jag kvar

Det här är nog mitt sista brev
Dom är mycket tätt inpå
Vi ses nog inte mera
Det verkar knappast så
Men en sak vill jag be dej om
En allra sista tjänst
Berätta vad vi kämpa' för
För dom som kommer sen

Last Letter Home

In May the weather was lovely
And the city was full of life
The people cheered in the streets
As we marched past
Our faith was without blemish
Our hope was without limit
We had not learned yet
How defeat feels

In June the battles intensified
They shelled us every day
And some left the city
But most of them stayed
We hoped for the morrow
And believed it was ours
Although some of us may have doubted
They stayed anyway

In July the attack came
We fought from house to house
And slowly the city was ground down
To a bloody heap of rubble
We fought with all we had
We fought like animals
But luck had left us
Now it was their turn

September came with cold weather
We were heading for defeat
We all saw it
We saw it all too clearly
There was nowhere to escape to
So no one left
We could only die for that
We believed was our cause

Ideas supposedly never die
I read that somewhere, sometime
But it's hard to really know
Exactly how it is with things like that
As for myself, I can only
Surely say one thing:
I no longer have hope
But my faith, that I still have

This is probably my last letter
They are closing in on us
We will probably not meet again
It hardly seems so
But there is one thing I want to ask you
One final favor
Tell them what we fought for
For those who will come later