Var Är Kärleken - Mikael Wiehe перевод на немецкий

Var Är Kärleken

Igenom natten red hon fram
Johanna ifrån Orleans
Inget följe, inget hov
Bara elden följde i hennes spår

Hon sa, jag är så trött på krig
Jag längtar till ett vanligt liv
En bröllopsklänning, ren och vit
Att hänga på min glupande aptit

Na na na...

Vad det, du säger gör mej glad
Jag har sett dej rida natt och dag
Och nånting djupt i mej begär
Att äga nån så kylig och så fjär

Och vem är du som döljer dej
I röken och förföljer mej
Jag är elden, röd och het
Och jag älskar dej för ditt högmod
Och för din avskildhet

Na na na...

Eld, sa hon, gör kroppen kall
Jag vill komma i din famn
Och så steg hon in i eldens ljus
För att bli hans älskarinna
För att bli hans brud

Och tätt intill hans heta bröst
Där fann Johanna äntli'n tröst
Och över bröllopsföljets hop
Sågs brudens klänning sväva liksom sot

Na na na...

Ja, tätt intill hans heta bröst
Där fick Johanna äntli'n tröst
Och hon förstod att det var sant
Att om han var eld
Då måste hon va halm

Jag såg Johanna när hon brann
Och hennes ögons stjärneglans
Jag längtar själv till eldens lek
Men måste den va så plågsam
Måste den va så het

Wo Ist Die Liebe

Durch die Nacht ritt sie voran
Johanna von Orleans
Kein Gefolge, kein Hofstaat
Nur das Feuer folgte ihrer Spur

Sie sagte, ich bin des Krieges so müde
Ich sehne mich nach einem gewöhnlichen Leben
Ein Hochzeitskleid, rein und weiß
Für meine unersättliche Gier

Na na na...

Was du sagst, macht mich froh
Ich habe dich reiten sehen, Nacht und Tag
Und etwas tief in mir begehrt
Jemanden zu besitzen, so kühl und so fern

Und wer bist du, der sich verbirgt
Im Rauch und mich verfolgt
Ich bin das Feuer, rot und heiß
Und ich liebe dich für deinen Hochmut
Und für deine Abgeschiedenheit

Na na na...

Feuer, sagte sie, macht den Körper kalt
Ich will in deine Arme kommen
Und so trat sie in das Licht des Feuers
Um seine Geliebte zu werden
Um seine Braut zu werden

Und dicht an seiner heißen Brust
Dort fand Johanna endlich Trost
Und über der Schar des Hochzeitszuges
Sah man das Kleid der Braut schweben wie Ruß

Na na na...

Ja, dicht an seiner heißen Brust
Dort fand Johanna endlich Trost
Und sie verstand, dass es wahr war
Dass wenn er Feuer war
Sie Stroh sein musste

Ich sah Johanna, als sie brannte
Und den Sternenglanz ihrer Augen
Ich sehne mich selbst nach dem Spiel des Feuers
Aber muss es so qualvoll sein
Muss es so heiß sein