Текст и перевод песни Mikael Wiehe - Var Är Kärleken

Var Är Kärleken

Igenom natten red hon fram
Johanna ifrån Orleans
Inget följe, inget hov
Bara elden följde i hennes spår

Hon sa, jag är så trött på krig
Jag längtar till ett vanligt liv
En bröllopsklänning, ren och vit
Att hänga på min glupande aptit

Na na na...

Vad det, du säger gör mej glad
Jag har sett dej rida natt och dag
Och nånting djupt i mej begär
Att äga nån så kylig och så fjär

Och vem är du som döljer dej
I röken och förföljer mej
Jag är elden, röd och het
Och jag älskar dej för ditt högmod
Och för din avskildhet

Na na na...

Eld, sa hon, gör kroppen kall
Jag vill komma i din famn
Och så steg hon in i eldens ljus
För att bli hans älskarinna
För att bli hans brud

Och tätt intill hans heta bröst
Där fann Johanna äntli'n tröst
Och över bröllopsföljets hop
Sågs brudens klänning sväva liksom sot

Na na na...

Ja, tätt intill hans heta bröst
Där fick Johanna äntli'n tröst
Och hon förstod att det var sant
Att om han var eld
Då måste hon va halm

Jag såg Johanna när hon brann
Och hennes ögons stjärneglans
Jag längtar själv till eldens lek
Men måste den va så plågsam
Måste den va så het

Where is Love

Through the night she rode
Joan of Arc from Orleans
No retinue, no court
Only a fire followed her path

She said, I'm so tired of war
I long for an ordinary life
A wedding dress, pure and white
To hang on my voracious appetite

Na na na...

What you say makes me happy
I have seen you ride night and day
And something deep inside me yearns
To possess someone so icy and so distant

And who are you that hides
In the smoke and pursues me
I am the fire, red and hot
And I love you for your pride
And for your seclusion

Na na na...

Fire, she said, makes the body cold
I want to come into your arms
And so she stepped into the firelight
To become his mistress
To become his bride

And close to his hot breast
There Joan finally found solace
And over the heads of the wedding party
The bride's dress was seen floating like soot

Na na na...

Yes, close to his hot breast
There Joan finally found solace
And she realized it was true
That if he was fire
Then she must be straw

I saw Joan when she burned
And the starlight in her eyes
I too long for the fire's play
But must it be so painful
Must it be so hot