Текст и перевод песни Olle Adolphson - Balladen om Adam och Vera

Balladen om Adam och Vera

1.
Han var en ung löjtnant i flygarkåren
Och vacker var han, rik som själva fan.
Beryktad även, trots de unga åren,
För fruntimmersaffärer runt på stan.

Han hette Adam Gustav, efter fadern.
Han älskade som sagt, och slog ihjäl
Sin tid, om inte annat, uppå baren,
Och ledan med, med samma glada själ!

2.
Han älskades i sin tur utav Vera,
Den äldsta utav flickorna von Ström
Som under sista året avancerat
I societen, vacker som en dröm.

Men Adam kände kyla in i benen,
Tillvaron var berövad allt sitt salt.
Då Livet åter trädde in på scenen
I Hyggliga Victorias gestalt!

3.
Hon stigit ner från backarna på Söder
Som en sorts Venus från en sorts Olymp.
Och blodet färga Adams kinder röda
Och rasade i Adams ådror grymt.

Han fick tillbaks sitt Djävulen anamma,
Inom en timma låg hon i hans famn.
Han kände att hon var hans sista flamma
Och flydde bort från rikedom och namn.

4.
"Nu ger jag fan i hela societeten!
Nu går jag bort, nu vill jag inte mer!"
Men Vera stod där blixtögd, sur och häpen
Och viska för sig själv: "Vi får väl se!"

Det var en månads tid efter skandalen,
En gyllene och soldränkt julidag.
De träffades vid Djurgårdsbrunnskanalen,
Två kvinnor, och den vackra Vera sa:

5.
"Vi kvinnor vi får lida och försaka.
Han lämnade visst sin familjering,
Låt mig ta den till honom med tillbaka.
För honom är Victoria ingenting!

Er kärlek är värd mer än millioner
Hans är ett barn utav en slapp miljö!
Men här har nu Victoria femti' kroner,
Och här skiljs vara vägar visst, adjö!"

6.
Victoria, vem spanar dina öden?
Du tog en ljusblå spårvagn och for bort,
Tillbaka uppför backarna på Söder
Den andra satt på Cecil inom kort.

"Se här vad jag har räddat från pant¬banken."
Familjeringen! Han gav till ett rop.
"Hon sålde den", han sa, "det var som fanken!"
Beställde in en drink och föll ihop.

7.
"Du räddade mig från det falska stycket!"
Han snyftade allt över glasets rand.
På hennes finger blänkte redan smycket,
Och över bordet tog han hennes hand.

Hon lyckades en tår ur ögat klämma
Och la sin arm omkring hans hals och log
"Kom gosse, det är här som du hör hemma!"
Och gripenhet ur deras ögon stod.

Ballad of Adam and Vera

1.
He was a young lieutenant in the air force
And handsome was he, rich as the devil himself.
Infamous also, despite his young years,
For love affairs all over town.

His name was Adam Gustav, after his father.
He loved as I said, and killed
His time, if nothing else, at the bar,
And boredom too, with the same merry soul!

2.
He was loved in turn by Vera,
The eldest of the von Ström girls
Who during the last year had advanced
In society, beautiful as a dream.

But Adam felt coldness in his bones,
Life was deprived of all its salt.
When Life once again entered the scene
In the form of the pleasant Victoria!

3.
She descended from the hills of Söder
Like a sort of Venus from a sort of Olympus.
And blood colored Adam's cheeks red
And raged in Adam's veins cruelly.

He got back his devil take it
Within an hour she lay in his arms.
He felt that she was his last flame
And fled from wealth and name.

4.
"Now I give a damn about the whole society!
Now I'm leaving, now I don't want any more!"
But Vera stood there, lightning-eyed, sour and amazed
And whispered to herself: "We'll see!"

It was a month after the scandal,
A golden and sun-drenched July day.
They met at the Djurgårdsbrunn canal,
Two women, and the beautiful Vera said:

5.
"We women we have to suffer and sacrifice.
He certainly left his family ring,
Let me take it back to him.
For him Victoria is nothing!

Your love is worth more than millions,
His is a child from a slack environment!
But here Victoria has fifty kroner,
And here our paths must part, goodbye!"

6.
Victoria, who watches over your destiny?
You took a light blue tram and left,
Back up the hills of Söder
The other sat at Cecil's in a short while.

"Look what I've saved from the pawn shop."
The family ring! He exclaimed.
"She sold it", he said, "that was the devil!"
Ordered a drink and collapsed.

7.
"You saved me from that false piece!"
He sobbed over the rim of the glass.
On her finger the jewel already gleamed,
And over the table he took her hand.

She managed to squeeze a tear from her eye
And put her arm around his neck and smiled
"Come boy, this is where you belong!"
And emotion emanated from their eyes.