Текст и перевод песни Olle Adolphson - Balladen om Aldebaran av Bergen

Balladen om Aldebaran av Bergen

I januari månad nittonhundraelva
Då hände detta, om ni lyssna vill en stund
Med last av kopparmalm vi lämnade Huelva
Och mötte väder redan i Gibraltar sund
Till roders stå är trevligt då!
En gammal skorv med last av malm nu börjar dyka, rulla, slå
Och man ser styrmannen i hela kroppen skälva
Han tror att lasten genom sidan ut skall gå

Man hör ju talas om hur underbara ställen
Det finnes söderut med sommar mitt i jul
Men ända ner till förtiandra parallellen
För sådant yttrande man saknar dock hemul
Var sjöman vet som fordom slet
Att väst om Portugal och Spanien det är som i helvetet
När som nordvästen laddar opp för stora skrällen
Emellan jul och trettondan i allmänhet

Den gamla steambåt ifrån Bergen, Aldebaran
Jag denna gång var mönstrad på som lättmatros
Var ej i klass att skeppa malm, däri låg faran
Jag tänkte därför i Valencia dra min kos
Men styrman sa: Om du och ja'
Gott holder sammen, Fritiof Andersson, då grejer det sig bra!
Men ännu efter förti år mig rider maran
I drömmen gör jag om den resan slag i slag

En båt på artonhundra ton i sådant väder
Som vi fick över oss i höjd med Santandér
På den går allting överbord som är av bräder
Och det var också vad som genast skedde här
Livbåtar två man krossas såg
Fockmasten gick, kommandobryggan var bortspolad redan då
Man stod i balkarna i rivna oljekläder
Och styrde henne stick i stäv mot sjön ändå

Skyldighet till maskin bröts ner och fram i skansen
Slog sjöar in och ut och allt av trä flöt väck
Sen var det skorsten själv som tappade balansen
Och med ett tjut i visslan stupar den i däck
Kapten stod stum och tugga skum
Så skrek han till och fick ett plötsligt anfall av delirium
Han fick ett slag av styrman så han tappa sansen
Och styrman röt: Du är bestandig fuld å dum!

I sexton dagar höll vi stånd mot detta väder
Och stäva sjön för halv maskin förutan prut
Vi hade aldrig av oss våra oljekläder
Och rå potatis blev vår enda mat till slut
Så slog det om, och när vi kom
Dit som vi skulle med vår last, till staden Hamburg, småningom
Då kom poliser i galoner och revärer
Och slängde oss förutan misskund i en pråm

För myteri vi åkte alla i arresten
Och med handbojor på fick styrman följa med
Ja, det var hemskt och vi fick där besök av prästen
Som gav oss budskap om att även Gud var vred
Men domarn sa att allt var bra
Ty sådant läder som kapten det skulle sådan smörja ha
Och denne medgav inför domaren förresten
Att det gått åt två flaskor Black & White per dag

The Ballad of Aldebaran of Bergen

In January of nineteen eleven, my dear,
This tale unfolded, lend your ear,
With copper ore, we left Huelva's shore,
And met foul weather by Gibraltar's door.
At the helm, I felt the realm
Of an old tub, with ore it's full, begin to dive and roll and lull.
The mate, he starts to shake with fright,
He fears the cargo will burst through the side.

They speak of wondrous lands afar,
With summer's warmth 'midst winter's scar,
But down to the forty-first parallel,
Such claims find little parallel.
Each sailor knows, as legend goes,
West of Portugal and Spain, it's hell that reigns.
When the northwest wind begins to blow,
'Tween Christmastide and Epiphany, you know.

The Aldebaran, from Bergen's port she came,
A steamship old, on which I played the game
Of deckhand green, a lowly scene,
Unfit for ore, I thought Valencia keen.
But the mate he said, "Hold fast instead,"
'Fritiof Andersson, together we'll be led.'
But forty years have passed, and still,
The nightmares come, that voyage gives me chills.

A ship of eighteen hundred tons, my dear,
In weather such as off Santander,
All that's of wood goes overboard, it's clear,
And that's what happened, drawing ever near.
Two lifeboats smashed, a sorry sight,
The foremast gone, the bridge washed clean that night.
In oil-skins torn, we stood forlorn,
And steered her straight into the storm, newly born.

The engine room was flooded, waves did crash,
Through forecastle, all of wood turned to trash.
Then the chimney lost its balance, with a dash,
And whistling loud, it crashed upon the hash.
The Captain stood, in sullen mood,
Then screamed aloud, delirium ensued.
The mate struck him, his senses dim,
And roared, "You're always drunk and always grim!"

For sixteen days, we fought the sea's cruel hand,
Half-speed ahead, without a single band.
Our oil-skins never left us, understand,
And raw potatoes were the only food at hand.
The weather turned, and we returned,
To Hamburg's port, our cargo finally earned.
But then came police, without release,
And threw us in a barge, without a piece of peace.

For mutiny, to jail we all were sent,
The mate in shackles, on that path he went.
The priest he came, with words of lament,
And told us God was angry, heaven-sent.
But the judge declared, it wasn't fair,
A Captain such as that, deserved a harsher snare.
He confessed, I must attest,
Two bottles of Black & White each day, he'd ingest.