Текст и перевод песни Olle Adolphson - Okända Djur

Okända Djur

På de första löv som singlar sitter
Små djur och det hörs ett evigt fnitter
De håller fast i lövens kanter
I vindens kast och de flesta är tanter
Men annars skulle löven inte gunga
De fnittrar mycket men kan inte sjunga

När det våta regnet faller hoppar
Små djur upp på alla vattendroppar
De sticker hål på dropparnas hinna
Och säger skål och blir småningom stinna
Men annars skulle regnet inte plaska
De heter plur, kommer från Alaska

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och gula eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små

I det första snöfallet tror alla
Att det bara flingor är som falla
Men det är fel för var tusende flinga
Är djuret silf, fast på det tror väl inga
Men småningom blir alla silfer slöa
Och i mars, sådär, så börjar det att töa

Om du tappar vanten uti skogen
Så såg du säkert aldrig vem som tog 'en
Ett litet djur bygger bo in i tummen
I ur och skur bor han där, heter lummen
Och lummen äter snart upp hela vanten
Blir utan bostad sen fram på vårkanten

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och gula eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små

Det största djur som finns får väldig bråska
Var gång det drar ihop sig till åska
Han säger "Ååh" och äter allt muller
Och därför så blir det mindre buller
Och därför finns det blixtar utan muller
Och djuret heter huller-om-buller

Det minsta djur som funnits var så litet
Så magert och så tunt och ruskigt slitet
Det var en fnill som var så svår att finna
Att en bacill kunde be den försvinna
Han var så liten att hans huvud värkte
Men glad ändå om någon honom märkte

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och gula eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små

Unknown Animals

On the first leaves that flutter and fall,
Tiny creatures gather, their laughter enthralls.
They cling to the edges, light as can be,
In the wind's embrace, most are aunties, you see.
Without them, the leaves wouldn't sway with such grace,
They giggle and chatter, but singing's not their case.

When the rain falls in showers, a curious sight,
Small creatures leap onto each drop so bright.
They pierce the droplets' skin with glee,
Say "Cheers!" and get tipsy, full of glee.
Without them, the rain wouldn't patter and splash,
They're called "plur" and hail from Alaska's rash.

You don't believe it, darling, do you?
But this song's about creatures, strange and new.
Many are long, elusive and sly,
Many are unseen, yet ever nearby.
Many are yellow, ugly, and green,
And lovely, and yellow, or blue, it would seem.
Many are big as houses, it's true,
But most are tiny, so small, just for you.

In the first snowfall, everyone thinks,
It's just flakes falling, white as the sphinx.
But they're wrong, for every thousandth flake,
Is a creature called "silf," for goodness sake!
But soon the silfs will all grow slow,
And in March, the thaw will start to flow.

If you lose your mitten in the wood's embrace,
You likely missed who took it from its place.
A tiny creature builds a home in the thumb,
In rain or shine, he lives there, called "lum."
And the lum soon eats the whole mitten with zest,
Left without a home come spring's behest.

You don't believe it, darling, do you?
But this song's about creatures, strange and new.
Many are long, elusive and sly,
Many are unseen, yet ever nearby.
Many are yellow, ugly, and green,
And lovely, and yellow, or blue, it would seem.
Many are big as houses, it's true,
But most are tiny, so small, just for you.

The biggest creature there is, in a rush he flies,
Whenever a thunderstorm paints the skies.
He says, "Oh!" and eats all the rumbling sound,
That's why the thunder's less profound.
That's why there are lightning bolts without a boom,
And the creature's name is "hullabaloo."

The smallest creature that ever existed, so frail,
So skinny and thin, his life a sorrowful tale.
He was a "fnill," so hard to find,
That a germ could ask him to leave it behind.
He was so small, his head would ache,
But happy still, if someone would take.

You don't believe it, darling, do you?
But this song's about creatures, strange and new.
Many are long, elusive and sly,
Many are unseen, yet ever nearby.
Many are yellow, ugly, and green,
And lovely, and yellow, or blue, it would seem.
Many are big as houses, it's true,
But most are tiny, so small, just for you.