Текст и перевод песни Organism 12 - Veritas

Veritas

Veritas sitter hemma, han går sällan ut
Känner sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk
Träffar endast ett fåtal men kom ihåg
Han kan ha väldigt bra vänner, även om de är få
De håller honom om ryggen som ett kongatåg
Vi borde hälsa på han även om det är långt att gå
Får leta länge, sen ser du ett ljus nånstans
Huset där han bor är alla fönster släckta utom hans
Vi träffas snubben tar säkert hissen upp förbi
En gentleman av karaktär, ett missförstått geni (ja)
Några träffar, sen kan drömma gott om dem
Vissa sliter hela livet för att glömma bort honom
Har haft förhållanden men alla dom var otrogna
De som går emot honom, han kallar dem för omogna
Fåordig, men ibland smårolig
Rak i ryggen alltid rät, för vissa även blåblodig
Hård men inte alltid rättvis, dock bra
Snurrar sen runt era tak, på sätt och vis som klockslag
Har alla svar den dag han använder dem
Du och jag vi känner inte han, men han känner oss

För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja. Han lever ensam som en kuf, men dock i själva verket
Är han eran bästa vän utan att ni själva märkt det
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja. Veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

Om sanningen ska fram så får du lugna ner dig va
Har inte vänt på kappan, aldrig tummar han på reglerna
Spelar alla instrument utan nåt nothäfte
Själsfränder från spjälsängen ända till jordfästning
Utan honom kan bara halva dig bli nöjd
Samma arm som krossar dig är den som vaggar dig till sömns
Har ett horn i sidan med rävspel och poker
Stolt, inte fåfäng men klär sig propert
Han lever nog ett sparsamt liv
Ingen deg, ändå reser han vart han vill
Ändrats lite kanske, fast han är densamma
Ärrad utav åren, med ett ansikte som passar alla
Alla gastar alltid om hans existens
En tjänst från en okänd som ter sig som din bästa vän
Han ser allt utan spåkonst och kristallkulor
Vissa ser på honom som en tråkmåns med bisarr humor
En bättre vetande fast han aldrig mött gud
Vandrar med sitt paraply, redo för en störtskur
Han ler och valsar fram, med ödets ironi
Dansar efter egen pipa har en högre melodi
Hans namn får fart av vinden som en väderkvarn
Han finns här ibland, frågan är vart är han idag
För Veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

Veritas

Veritas sits at home, rarely goes out
Never feels lonely, almost never anti-social
Only meets a few but remember
He can have very good friends, even if they are few
They have his back like a conga line
We should go visit him even if it is a long way
We will have to search for a long time, then you will see a light somewhere
The house where he lives has all the windows turned off except his
We will meet and the dude will surely take the elevator up past
A gentleman of character, a misunderstood genius (yes)
A few meetings, then you can dream about them sweetly
Some struggle their whole lives to forget him
He has had relationships but they were all unfaithful
Those who go against him, he calls them immature
Few words, but sometimes funny
Straight-backed, always right, for some even blue-blooded
Hard but not always fair, yet good
Then circling over your roofs, in a way like clockwork
Has all the answers the day he uses them
You and I don't know him, but he knows us

For those who never ask, will never know
And those who never dare, will never live
Yes. He lives alone like a weirdo, but in reality
He is your best friend without you even noticing it
For those who never ask, will never know
And those who never dare, will never live
Yes. Veritas sat at home, he rarely went out
Never felt lonely, almost never anti-social

If the truth be told, you have to calm down
He hasn't turned his back, he never compromises on rules
Plays all instruments without a music sheet
Soulmates from the crib to the funeral
Without him, only half of you can be satisfied
The same arm that crushes you is the one that rocks you to sleep
Has a bone to pick with cheating and poker
Proud, not vain, but he dresses elegantly
He probably lives a frugal life
No dough, and yet he travels wherever he wants
He has probably changed a bit, but he remains the same
Scarred by the years, with a face that suits everyone
Everyone always whines about his existence
A service from a stranger who acts like your best friend
He sees everything without magic or crystal balls
Some see him as a bore with bizarre humor
A know-it-all though he has never met God
Walks with his umbrella, ready for a downpour
He smiles and waltzes along, with the irony of fate
Dances to his own tune has a higher melody
His name takes off in the wind like a windmill
He is here sometimes, the question is where is he today
For Veritas sat at home, he rarely went out
Never felt lonely, almost never anti-social