Текст и перевод песни Patrik Isaksson - Han liknar mig

Han liknar mig

Hej jag heter Julian, jag bor mitt under dig.
Vi har flyttat hit från London, du kanske har sett mig.
Jag bor här ensam med min mamma, på två rum och kök.
Blåtiran runt ögat fick jag när jag spillde ut min mjölk.
Här står ett barn, i ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre, och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ibland så ser jag Julian i vita bergens park, han ser ut som alla andra men jag kan hans fall.
För varje natt så hör jag hur han gråter utan tröst, medan hans mamma super skallen utan vett och utan sans.
Här står ett barn, i ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre, och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja jag vet vad jag ska göra.
Nu står han här mitt framför mig och sträcker ut sin hand.
Han säger pleace forgive me, i don't know when to turn to.
Jag säger välkommen in kom sätt dig här och tar fram telefon, och när han somnat still i soffan slår jag 112.
Han är ett barn, i ett rum fullt av minnen.
För varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre, och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Nu kanske jag får sova, nu har jag gjort vad jag kan.
Det är en Guda gåva att få somna in, tryggt.

Il me ressemble

Salut, je m'appelle Julian, j'habite en dessous de toi.
On a déménagé de Londres, tu m'as peut-être déjà vu.
Je vis ici seul avec ma mère, dans un deux-pièces.
J'ai un bleu autour de l'œil, je me suis renversé du lait.
Voilà un enfant, dans une chambre remplie de souvenirs.
Chaque coup qu'il a reçu a nourri sa solitude.
Voilà un enfant avec un cœur brisé, et quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Oui, quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Parfois, je vois Julian au parc des montagnes blanches, il a l'air comme tous les autres, mais je connais son histoire.
Chaque nuit, j'entends ses pleurs sans réconfort, tandis que sa mère se saoule sans conscience ni raison.
Voilà un enfant, dans une chambre remplie de souvenirs.
Chaque coup qu'il a reçu a nourri sa solitude.
Voilà un enfant avec un cœur brisé, et quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Oui, quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Oui, je sais ce que je dois faire.
Maintenant, il est là, devant moi, et tend sa main.
Il dit "S'il te plaît, pardonne-moi, je ne sais pas à qui me tourner."
Je dis "Bienvenue, viens t'asseoir ici, prends ton téléphone", et quand il s'endort paisiblement sur le canapé, je compose le 112.
Il est un enfant, dans une chambre remplie de souvenirs.
Chaque coup qu'il a reçu a nourri sa solitude.
Voilà un enfant avec un cœur brisé, et quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Oui, quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Oui, quand je ferme les yeux, je vois que cet enfant me ressemble.
Maintenant, peut-être que je pourrai dormir, j'ai fait ce que je pouvais.
C'est un cadeau du ciel de pouvoir s'endormir, en sécurité.