Koppangen - Anne Sofie von Otter , Kalle Moraeus перевод на немецкий

Koppangen

Här är stillhet och tystnad
Nu när marken färgats vit
Från den trygga, gamla kyrkan
Klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen
För att vila mig ett tag
Och blev fångad i det gränsland
Som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljusen
Bakom fönstrets välvda ram
Har förenat dom själar
Som finns med oss här i tiden
Och jag vet att dom som har lämnat oss
Har förstått att vi är
Liksom fladdrande lågor
Så länge vi är här
Och där bland gnistrande stjärnor
Som förbleknar en och en
Kommer livet väldigt nära
Som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tiden
Som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster
Som fått nåd av tidens tand
En sekund är jag evig
Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
Finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla
Och himmelen blir grå
Här är stillhet och tystnad
Nu när psalmen tonat ut,
Men jag bär de gamla orden
I mitt hjärta som förut.
Och jag sjunger för himlen,
Kanske någon mer hör på
"Hosianna i höjden",
Sen så börjar jag att gå.
Och jag går till de andra,
Jag vill känna julens frid.
Jag vill tro att han föddes
Och finns med oss här i tiden.
Det är jul och det finns ett barn i mig
Som vill tro att det hänt,
Och som tänder ett ljus
Varje söndag i advent.

Koppangen

Hier ist Stille und Schweigen
Nun, da das Land weiß gefärbt ist
Von der sicheren, alten Kirche
Klingt der Gesang bis hierher
Ich bin am Wegrand stehengeblieben
Um mich ein wenig auszuruhen
Und wurde gefangen im Grenzland
Das Nacht und Tag vereint
Und ein Schimmer der Lichter
Hinter des Fensters gewölbtem Rahmen
Hat die Seelen vereint
Die mit uns in dieser Zeit sind
Und ich weiß, dass die uns verlassen haben
Verstanden haben, dass wir
Wie flackernde Flammen sind
Solange wir hier sind
Und dort unter funkelnden Sternen
Die eine nach der anderen verblassen
Kommt das Leben ganz nah
Wie ein Hauch der Wahrheit
Wir sind Gefangene der Zeit
Wie ein Abdruck einer Hand
Auf einem vereisten, alten Fenster
Das von der Zeit verschont blieb
Eine Sekunde bin ich ewig
Und dann weiß ich nichts mehr
Nur eins, dass ich lebe so sehr wie jeder andere
Ich bin hier und mitten auf einem gefrorenen Weg
Gibt es dennoch Wärme
Obwohl der Schnee zu fallen beginnt
Und der Himmel grau wird
Hier ist Stille und Schweigen
Nun, da der Psalm verklungen ist,
Aber ich trage die alten Worte
In meinem Herzen wie zuvor.
Und ich singe für den Himmel,
Vielleicht hört noch jemand zu
"Hosianna in der Höhe",
Dann beginne ich zu gehen.
Und ich gehe zu den anderen,
Ich möchte den Weihnachtsfrieden spüren.
Ich möchte glauben, dass er geboren wurde
Und mit uns in dieser Zeit ist.
Es ist Weihnachten und ein Kind in mir
Möchte glauben, dass es geschehen ist,
Und das eine Kerze anzündet
Jeden Sonntag im Advent.