Текст и перевод песни Peter Jöback - Vem ser ett barn (Pity the Child)

Vem ser ett barn (Pity the Child)

Konsten att överleva, lärde jag mig när jag var sju
Jag var den enda vän jag hade, likadant då, som nu
Och när jag skapade min drömvärld - i mitt rum
Hördes röster där nerifrån, fulla av hat och hån
Min mammas gnat, min pappas arrogans
Som om jag inte fanns
Vem ser ett barn med ambitioner, när han tycks trög och stum
När hans föräldrar ser en främling, ointressant och dum
Vem ser ett barn som låser in sig
Som blir sjuk av allt väsen där utanför
Tror att han bara stör
Som aldrig ber om nåt för egen del
Bara tror han gör fel
När jag var tio flydde min far
Utan ett ord till dom som blev kvar
Han hade visat klart att jag inte dög
Jag var en mes och troligen bög
Jag trodde hans sorti skulle dra
Mig och min mor närmre varandra
Hon fick ett samtal redan då samma kväll
Sen blev hon var mans egendom
Och hennes säng var aldrig tom
Jag stängde dörr'n och ögonen
Men jag fick höra samma gamla ljud igen
Jag tog den breda enkla vägen, utan att känna skam
Med min talang och med min hunger, tog jag mig alltid fram
Vem ser ett barn som saknar vapen
Utan värn står han kvar, alltid sist i kön
Likgiltighet hans lön
Mina triumfer fick hon aldrig se
Varför skulle jag be...
Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut
Det var min tro, min heta önskan, att det var vägen ut
Känner hon aldrig någonsin saknad, eller sorg
Känner hon att det finns ett band - bara nå'n gång ibland
Jag skulle aldrig våga ringa hem
Tänk om hon säger
"Vem?"

Vem ser ett barn (Pity the Child)

The art of survival, I learned when I was seven
I was the only friend I had, the same then, as now
And when I created my dream world - in my room
Voices were heard from below, full of hatred and scorn
My mother's nagging, my father's arrogance
As if I didn't exist
Who sees a child with ambitions, when he seems slow and mute
When his parents see a stranger, uninteresting and stupid
Who sees a child who locks himself in
Who gets sick from all the fuss outside
Thinks he's just being a hindrance
Who never asks for anything for himself
But only thinks he's doing wrong
When I was ten, my father left
Without a word to those who remained
He had made it clear that I was not good enough
I was a wimp and probably gay
I thought his departure would bring
My mother and me closer
She got a call that same evening
Then she became the property of every man
And her bed was never empty
I closed my door and my eyes
But I could hear the same old noise again
I took the broad, easy path, without feeling shame
With my talent and my hunger, I always succeeded
Who sees a child who lacks weapons
Without protection, he stands there, always last in line
Indifference is his reward
She never got to see my triumphs
Why should I ask...
Who sees a child who can't tear himself away in the end
It was my belief, my fervent wish, that this was the way out
Does she never feel a sense of loss or sorrow
Does she feel that there is a bond - just sometimes
I would never dare to call home
What if she says
"Who?"