Текст и перевод песни Petter - Arbete

Arbete

Arbete ger bröd så jag svettas för en orsak,
En klok insikt och livet känns solklart,
Liksom bäckarna flödar till floder, floder till havet, vi bygger utav dem (?),
Erfarenhet ja jag tror jag har dem, uppväxt i staden så jag är hygglig med garden,
Man lär sig att leva efter sin egen miljö, blir robust och hård när allting faller som snö,
Det här är vardagsmat, kanske en värdslig sak,
Men det skrämmer mig ibland för jag har en bitter smak,
Ingen dör före sin tid, det har ödet bestämt,
Aldrig trott på nån Gud men får känslor i advent,
Livet är paniken i en brinnande teater och jag brinner inombords och min hjärna är en krater,
Och färgen från min omgivning den finns därinpå,
Och likt betongen är grå blir mina känslor blå

Refräng (väääldigt osäker på denna, hjälp mig!);
För jag lämnar allting där,
Så långt som det bär, fast i min värld,
För jag hamnar alltid där,
Så långt som det bär, fast i min värld

Dagarna går jag dealar ständigt med min dumhet,
Vill göra rätt på nåt sätt och få det rumsrent,
Men felstegen finns där, har gjort dem till tusen,
När bjälkarna ruttnar, faller hela huset,
Svårt att formulera varför jag lever så här,
Drömmer om att resa, om att få se vår värld,
Innan den försvinner för gott, för det är nåt jag förstått,
Att inget är för evigt under människans brott,
Jag kastar olja på paletten för att måla mitt liv,
Det blir en dåre på driv som alltid snålar med tid,
Min spontanitet liknas närmast vid en blomma,
Där nätterna blir långa, har svårt att somna,
Och vardagen är grå, ett mönster man vill bryta,
Daglig basis det handlar om att flyta,
Och drömmarna de kvävs men de finns i perferin,
Som energi och bensin, ett depressionsvaccin.

(Refräng)

Har vart i lejonets kula, stått där vid grinden,
Klättrat för högt, har fått känna på svindeln,
Aldrig tittat ned, men blickat upp mot himlen,
Berusat mig själv för att flippa mina sinnen,
Sen vaknat upp till något sobert tillstånd,
Kan inte rubba på tiden för den har sin gång,
Alla klavertramp, klart jag minns dem,
Folk som jag sårat genom åren är det synd om,
Vi faller isär, det har man lärt sig genom åren,
Skriker och svär, hinner knappt läka såren,
Det börjar med en bagatell som slutar i hell,
Slutar i en lägenhet där jag somnar helt själv.

Work

Work gives me bread so I sweat for a reason,
A wise insight and life feels crystal clear,
Just as streams flow into rivers, rivers into the ocean, we build from them (?),
Experience yes I think I have them, raised in the city so I'm nice with the garden,
You learn to live according to your own environment, become robust and hard when everything falls like snow,
This is everyday stuff, maybe a worldly thing,
But it scares me sometimes because I have a bitter taste,
No one dies before their time, fate has decided,
Never believed in any God but I get feelings in Advent,
Life is the panic in a burning theater and I'm burning inside and my brain is a crater,
And the color from my surroundings is in there,
And like the concrete is gray, my feelings turn blue

Chorus (veeeery unsure about this one, help me!);
Because I leave everything there,
As far as it goes, stuck in my world,
Because I always end up there,
As far as it goes, stuck in my world

The days go by, I'm constantly dealing with my stupidity,
I want to do right somehow and make it clean,
But the missteps are there, I've made them a thousand times,
When the beams rot, the whole house falls,
Hard to articulate why I live like this,
Dream of traveling, of seeing our world,
Before it disappears for good, because it's something I understand,
That nothing is forever under man's crime,
I throw oil on the palette to paint my life,
It becomes a fool on drive who always skimps on time,
My spontaneity is best likened to a flower,
Where the nights are long, have trouble sleeping,
And everyday life is gray, a pattern you want to break
Daily basis it's about floating along,
And the dreams they suffocate but they exist in perpetuity
As energy and gasoline, a depression vaccine.

(Chorus)

Been in the lion's ball, standing there at the gate,
Climbed too high, got to feel the vertigo,
Never looked down, but gazed up at the sky,
Intoxicated myself to flip my senses,
Then woken up to something sober,
Can't shake the time because it's on its way,
All the mistakes, of course I remember them,
People I've hurt over the years, it's a shame,
We're falling apart, we've learned that over the years,
Screaming and cursing, barely have time to heal the wounds,
It starts with a trifle that ends in hell,
Ends in an apartment where I fall asleep all alone.