Текст и перевод песни Sofia Karlsson - Moesta et errabunda

Moesta et errabunda

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt
Långt bort från det mulnande hav och den orena stad?
Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt
Att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad —
Dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?
Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.
Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —
Tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —
åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?
Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst
O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!
Långt, långt; här är stoftet av strömmande tårarna vått!
O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:
Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?
O bär mig, min springare, för mig i fjärran fregatt!
O rosornas paradisland, huru fjärran du är,
Där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens sken,
Där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas kär
Och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren —
O, rosornas paradisland, huru fjärran du är!
Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,
Med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus
Där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö
Vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —
Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,
All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag,
Mer fjärran än Kina och Indien? Säg, huru lång
är vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dag
Eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång,
All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag.

Moesta et errabunda

O my love, tell me, does your heart sometimes flee
Far away from the sullen sea and the unclean city?
To seas that are clearer blue and so virginally new
That its foam is a bath of light and purity —
My love, tell me, does your heart sometimes flee?
Only the vast sea can heal the tormented breast.
Whose spirit has made its roaring wave songs be —
Closely followed by the winds' soft, harp-like voice —
a wondrous and trembling lullaby to the heart?
Only the vast sea can heal the tormented breast.
O carry me off, my steed, take me far away, frigate!
Far, far away; here is the dust of streaming tears wet!
O tell me, is it true that my heart called out in the night:
Away, away from sorrow, sins and pain and crime?
O carry me off, my steed, take me far away, frigate!
O land of roses, paradise, how far away you are,
Where the light of heaven is like the glow of joy and love,
Where he who is loved and adored deserves to be held dear
And pleasure itself, though hot, becomes sacred and pure —
O, land of roses, paradise, how far away you are!
The eternally green island of childish love,
With songs and kisses and the hidden intoxication of hearts
Where the echo of the violins dies among the shadowy hills
By the wineglass in the evening's rose fragrance and cooling whisper —
The eternally green island of childish love,
All the Eden of innocence of joy and stolen pleasure,
More distant than China and India? Tell me, how long
is the way to you — can you be called back today
Or called to life by the clearest, flute-clear song,
All the Eden of innocence of joy and stolen pleasure.