Märk hur vår skugga (Fredmans epistel nr 81) - Sofia Karlsson перевод на немецкий

Märk hur vår skugga (Fredmans epistel nr 81)

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, där,
Byts till guld och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravvård över vår syster!

Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
Bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och till de skrålande gossarnas bön
Helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad
Mjukt sig bugar i tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
Grälmakar Löfberg, din maka,
Ej mer från gräset långhalsig och smal
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi är torstiga alla.

Sieh, wie unser Schatten (Fredmans Epistel Nr. 81)

Sieh, wie unser Schatten, sieh, Movitz, mein Bruder,
In einer Dunkelheit endet,
Wie Gold und Purpur im Spaten, dort,
In Gold und Lumpen wechselt.
Winkt Charon von seinem brausenden Fluss,
Und dreimal dann der Totengräber selbst,
Mehr du deine Traube schüttelst.
Darum, Movitz, komm hilf mir und wölbe
Ein Grabmal über unserer Schwester!

Ach ersehntes, und verborgenes Dach
Unter den rauschenden Zweigen,
Wo Zeit und Tod ein Schönes und Hässliches
Zu einem Staub vereinen!
Zu dir nie Neid suchte einen Pfad;
Glück, sonst in der Flucht so gewandt,
Niemals um Gräber eilt es.
Feind dort bewaffnet, was scheint dir,
Bricht fromm seine Pfeile.

Kleine Glocke läutet zum Grosston,
Bekränzt steht der Kantor am Tor
Und zu der schreienden Knaben Gebet
Wird dieser Ort geheiligt.
Weg hinauf zum Tempels grabgeschmückter Statt
Wird getreten zwischen Rosen vergilbtem Blatt,
Modernde Bretter und Bahren;
Bis die lange und schwarzgekleidete Reih
Sacht sich in Tränen neigt.

So ging zur Ruh, von Schlägerei und Ball,
Streitmacher Löfberg, deine Frau,
Nicht mehr vom Gras langhalsig und schlank
Sie schaut noch zurück jetzt.
Sie schied heut vom Tanzfesselbalken
Und mit ihr alle lustigen Gesetz.
Wer soll jetzt die Flasche befehlen?
Durstig war sie und durstig bin ich;
Wir sind durstig alle.