Текст и перевод песни Sofia Karlsson - Märk hur vår skugga (Fredmans epistel nr 81)

Märk hur vår skugga (Fredmans epistel nr 81)

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, där,
Byts till guld och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravvård över vår syster!

Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
Bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och till de skrålande gossarnas bön
Helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad
Mjukt sig bugar i tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
Grälmakar Löfberg, din maka,
Ej mer från gräset långhalsig och smal
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi är torstiga alla.

Notice how our shadow (Fredman's Epistle No. 81)

Notice how our shadow, see, Movitz my brother,
In a darkness it ends,
How gold and purple in the shovel there,
Are changed to gold and rags.
Charon beckons from his roaring river,
And three times then the gravedigger himself,
More you shake your grapes.
Therefore, Movitz, come help me and pour
A tombstone over our sister!

Oh, longed-for and obscured shelter
Under the whispering branches,
Where time and death a beauty and ugly
To a dust unite!
Never has envy sought a path for you;
Happiness, otherwise so nimble in flight,
Never hurries around the tombs.
There, enemy armed, what seem you do,
Piously breaks his arrows.

The small bell tolls to the chime of the large bell,
Leafy stands the cantor in the gate
And to the prayer of the screaming boys
This place is consecrated.
The path up to the temple's tomb-adorned city
Is trampled between yellowed rose leaves,
Rotten planks and biers;
Until the long and black-clad row
Softly bows in tears.

So went to rest, from brawl and ball,
Grumbler Löfberg, your spouse,
No more from the grass long-necked and narrow
She looks back.
She parted from Dantobommen today
And with her all merry bands.
Who shall now command the bottle?
Thirsty she was and thirsty I am;
We are thirsty, all alike.