Текст и перевод песни Stefan Sundström & Apache - Fredmans sista epistel

Fredmans sista epistel

Fredman var en alkis
Uti vår stolta stad
När han dog så sörjde ingen
Man kan nog säga att stan var glad

Men sånger fanns om honom
Fast hans urverk slutat slå
Och medan han låg där i jorden och ruttna'
Så fanns han till ändå

Tiderna var hårda då
Men uren tickade vidare ändå
Och när straffa började kallas för vårda
Hade det gått 200 år

Det satt en Grå Gubbe på kyrkogår'n
Tills tanterna ropade på snut
Och snuten kom och tog in han för vård
Men Auroran den hällde de ut
Uppå Fredmans grav
Uppå Fredmans grav
Allt uti våran stolta stad

Fredmans lik var torrt och hårt
Där det legat i en herrans massa år
Men se här hur vinet Fredman nått
Och hans urverk börjar gå

Det rör sig i jorden, nån hostar och svär
Nån rör stelt på sin duschade kropp
Nån spottar jord, undrar "Vad gör jag här?"
Och nån stiger från graven upp
Det är Fredman själv
Det är Fredman själv
Allt uti våran stolta stad

Och Fredman han är törstig han
Där han står på Klara kyrkogård
Surögd och tvär och virrig ser han
Hur husen blivit höga och grå

Han går ner till 47: ans buss
För nu kommer han ihåg
Var man kan få sig en sup och en kyss
Så han far på helt eget bevåg
Ner till Gröna Lund
Ner till Gröna Lund
Allt uti våran stolta stad

I bussen var det trångt som fan
Varje sommar är det likadant
Det är turister, tysk och amerikan
Klädda i pastell och cellofan

Men Fredman han bryr sig inte ett skvatt
Om hur trenderna kommer och går
Men han stank nåt så för djävligt där han satt
Gammal fylla på tvåhundra år
Men folk de teg fastän de led...
Allt uti våran rena stad (Med Waterfestival)

När bussen kom till sin ändhållplats
Satt Fredman kvar ändå
För han hade missat sin föresats
Att vid Gröna Lund avgå

Han blev avslängd och började irra
Upp mot Djurgårdens Brunnspaviljong
Plötsligt stanna han och gapa och stirra
För han hörde en välbekant sång...
"Kära syster, hej,
Svara inte nej!"
Allt uti våran stolta stad

Studenter med vita mössorna på
Sjöng Bacchi lov med rätt magstöd
Det var nåt jubileum på 200 år
Så länge hade Fredman var't död

"Hurra", ropade Fredman "här är jag!"
"Hit med en sup innan jag törstar ihjäl!"
"Nu har ni äntligen tillfälle att hylla
Bacchus' förnämste träl!"
Törstig var han
Och törstig är jag
Allt uti våran stolta stad

Men då gick det som ett mummel
Ett förläget fnissande
"För visst är det trevligt med lite rummel
Lite festande och hissande"

"Men nåt fyllof från Skrubba eller Krukis
Ska inte komma hit och sprida löss
För imorrn ska vi tenta på Teknis
Och göra experiment med vita möss
Slå harpan i kras
Med flaskor och glas
Allt uti våran stolta stad"

Det vart inte den minsta rännil
Till Fredmans hugsvarelse
Nä, från baksätet av en polisbil
Han skriker förbannelser

"Jävla amatörer!
Studentikosa pack!
De här sångerna de skrevs ju aldrig för er
Och det är jag som ska ha tack!
Jag säger: Pärlor för svin
är erat vin!
Allt uti våran stolta stad!"

Vår saga den slutar i baksätet
Då Guben Grå gav upp andan och dog
Och hur de än undra' på häktet
I inget register han stod

För så är det med alkoholister
Att de bör avnjutas på håll
Bara de håller sig i sina kistor
Så sjungs det om dem i Par Bricoll
Men jag måst' gå, farväl
Jag törstar snart ihjäl
Allt uti våran stolta stad

Fredman's Last Epistle

Fredman was a drunkard
In our proud city
When he died nobody mourned
You could say the city was glad

But songs remained about him
Even when his clock stopped ticking
And while he lay there in the ground rotting
He still existed somehow

Times were hard then
But the clocks kept ticking on
And when punishment became known as care
200 years had passed

There sat an Old Grey Man in the graveyard
Until the old ladies called the cops
And the cops came and took him in for care
But the Aurora they poured out
On Fredman's grave
On Fredman's grave
All in our proud city

Fredman's corpse was dry and hard
Where it had lain for a lord's many years
But look here how the wine reached Fredman
And his clockwork starts to move

There's movement in the ground, someone coughs and swears
Someone moves stiffly their showered body
Someone spits dirt, wonders "What am I doing here?"
And someone rises from the grave
It's Fredman himself
It's Fredman himself
All in our proud city

And Fredman he is thirsty he is
Where he stands in the Klara churchyard
Gloomy and cross and bewildered he sees
How the buildings have become tall and gray

He walks down to the number 47 bus
Because now he remembers
Where one can get a drink and a kiss
So he goes on his own accord
Down to Gröna Lund
Down to Gröna Lund
All in our proud city

On the bus it was crowded as hell
Every summer it's the same
It's tourists, German and American
Dressed in pastels and cellophane

But Fredman he doesn't give a damn
About how trends come and go
But he stank something awful as he sat there
Two hundred year old drunkenness
But the people were silent although they suffered...
All in our clean city (With Waterfestival)

When the bus arrived at its terminus
Fredman was still sitting there
For he had missed his intention
To get off at Gröna Lund

He was thrown off and started to wander
Up towards Djurgården's Well Pavilion
Suddenly he stopped and gaped and stared
For he heard a familiar song...
"Dear sister, hey,
Don't say no!"
All in our proud city

Students with their white caps on
Sang Bacchus' praises with proper diaphragm support
It was some bicentennial celebration
That's how long Fredman had been dead

"Hurrah", shouted Fredman "here I am!"
"Bring me a drink before I die of thirst!"
"Now you finally have the opportunity to pay homage
To Bacchus' foremost slave!"
Thirsty he was
And thirsty I am
All in our proud city

But then there was a murmur
Embarrassed giggling
"Because it's nice with a bit of a racket
A bit of partying and hissing"

"But some drunkard from Skrubba or Krukis
Should not come here and spread lice
Because tomorrow we have an exam at Teknis
And doing experiments with white mice
Smash the harp to pieces
With bottles and glasses
All in our proud city"

There wasn't the slightest trickle
To Fredman's solace
No, from the back seat of a police car
He screams curses

"Damn amateurs!
Student scum!
These songs they were never written for you
And it's me who should get the thanks!
I say: Pearls before swine
Is your wine!
All in our proud city!"

Our story ends in the back seat
When the Old Grey Man gave up the ghost and died
And however much they wondered at the jail
He was in no register

Because that's how it is with alcoholics
That they should be enjoyed at a distance
As long as they stay in their coffins
Songs are sung about them in Par Bricoll
But I must go, farewell
I'll be thirsty to death soon
All in our proud city