Текст и перевод песни Thåström - En spelmans jordafärd

En spelmans jordafärd

Förr än rosig morgon
Lyser över Himmelmora kam,
Se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor
Går det tysta tåget fram,
Under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg
över rosensållad teg,
Tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd
Bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam,
Säja fyra svarta män,
Han led ofta av brist på husrum och bröd.
-Se en konung, säja rosorna,
Och trampas på igen,
Se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna,
Det känns som många mil,
Och när hetare blir dagen
Går man trött.
Gången varligt, talen sakta,
Susar sälg och sjunger pil,
Det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart
Genom vårens gröna skog,
Går en tystnad genom morgonvaknad teg,
Och då stannar västanvinden
För att lyssna vem som tog
Mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman,
Susar tall och sjunger gran,
Han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden,
Om jag vore en orkan,
Jag skulle spela hela vägen
Där han går!
Över ljung och gula myrar
Gungas hårda döda ben,
Gungas tröttsamt
Genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig
över lingonris och sten,
Hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män,
Som i sorg gå hem igen,
Och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår
Trampas rosorna till sår,
Mitt i äng som under daggen
Lyser grön.
Han är borta, säja fyra,
Det blir tungt för hans mor,
Som på fattiggårn i Torberga går.
-Varför trampas vi av klackar,
Varför slitas vi av skor?
Jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat
Genom Himmermora mo,
Susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck
Med sin gamla grova sko,
När han dansade
Med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus
Flyger natten som ett sus,
Bleka stjärnor blinka fattigt
Från sin sky.
Över heden ifrån väster
Nedåt tjärnen
Går ett ljus,
Går en sång
över näckrossållad dy.
Och stormen
Sjunger svart och vitt
Och i skum kring Härnaön
Sjunga vågorna
Om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten
Spelar natten upp till bön,
Ty en spelman
Och en drömmare är död.

A Fiddler's Funeral

Before rosy morning
Shines upon Himmelmora’s ridge,
See, a dead man from Berga village is carried out.
Over the hills’ small flowers
The silent procession moves,
Under the morning sky's cool, grey light.
Heavy boots take steps
Over rose-strewn fields,
Heavy heads bow as if in prayer.
From the wilderness's hardship
A dreamer is carried as dead,
Over meadows that gleam green under the dew.
He was strange and lonely,
Say four black-clad men,
He often suffered from lack of shelter and bread.
-Behold a king, say the roses,
And are trampled upon again,
Behold a king and a dreamer is dead!
It is far, say the bearers,
It feels like many miles,
And when the day grows hotter
One walks weary.
Walk carefully, speak softly,
Willow whispers and willow sings,
Perhaps it is a flower that has died.
But when the coffin sways black
Through the green spring forest,
A silence passes through the morning-wakened fields,
And then the west wind stops
To listen to who took
Such heavy steps amidst the roses.
It is only Olle the fiddler,
Pine whispers and spruce sings,
He has ended his homeless years.
-That was strange, replies the wind,
If I were a hurricane,
I would play all the way
Where he goes!
Over heather and yellow moors
Hard, dead bones are rocked,
Rocked wearily
Through the sun's pale peace.
But when the evening cools pleasantly
Over lingonberry twigs and stone,
Heavy footsteps are heard in Himmelmora's moor.
Footsteps of four weary men,
Who in sorrow walk home again,
And they bow their heads as if in prayer.
But deep in deep, rough tracks
The roses are trampled into wounds,
In the midst of the meadow that under the dew
Gleams green.
He is gone, say the four,
It will be hard for his mother,
Who walks the poorhouse in Torberga.
-Why are we trampled by heels,
Why are we torn by shoes?
The roses lament and show their wounds.
It is death who has danced
Through Himmelmora moor,
The thistles whisper on the clover field's purity.
He has ground you into dirt
With his old, rough shoe,
When he danced
With the dreamer's bones.
Over grass and grey houses
Night flies like a whisper,
Pale stars blink poorly
From their sky.
Over the heath from the west
Down towards the tarn
Goes a light,
Goes a song
Over the water-lily-covered pond.
And the storm
Sings black and white
And in the foam around Härnaön
The waves sing
Of the wilderness's hardship.
Over black, angry waters
The night plays a song of prayer,
For a fiddler
And a dreamer is dead.